... aye ...
Jag är helt slutkörd. Jag skulle kunna somna på en gång. Min mamma och jag har varit i Skärholmen och shoppat i fyra hela timmar. Jag fick flera ångestattacker men ville inte visa det så jag höll ut. Som kompensation har jag spenderat en hel massa pengar. Okej, kanske inte en hel massa men för mig var det mycket. Nu behöver jag i alla fall inte handla under några veckor. Jag har blivit så jävla fet att jag fick köpa några nya kläder i L, storlek M är för lite i nuläget. Inte roligt det. Jag köpte dessutom böcker, glädjeskapande. Vi åt också lunch ute. Jag har inte gjort detta på länge på grund av alla människor, jag hatar om folk tittar på mig när jag äter. Men det gick bra, förmodligen därför att jag var jättehungrig.
Allt det här är kanske inte så där jätteintressant att läsa för de mesta. Men för mig är det i alla fall en stor grej. Att ha åkt tunnelbana, att vara bland folk, att äta ute. Nu är jag i alla fall helt slut. Jag gick ju också upp klockan 8 på morgonen, katten tyckte att det var roligt att leka på min mage medan jag sov. Jag har fått fem fina och långa brev idag så jag spenderade största delen av eftermiddagen med att läsa dessa brev. Att hålla sig upptagen är nog det bästa vapnet mot ångest. Men det går ju tyvärr inte alltid. Och att göra det kräver så jävla mycket energi. Och nu är den värsta ångesten på ingång igen. Jag märker hur tankarna blir allt mer negativa och hur jag börjar oroa mig. På tunnelbanan hem var jag i samma tillstånd men det var så mycket folk kring mig att jag inte tillåt mig själv att bryta ihop. Kanske isoleringen är inte den bästa lösningen?
Imorgon måste jag till beroendecentrumet igen. Ett nytt försök till blodprov. Om det inte fungerar den här gången skiter jag i det. Jag gör det ju frivilligt för att motbevisa idiot-läkaren. I alla fall behöver jag inte gå dit själv utan min mor följer med. Lite trygghet i alla fall.
Ush, nej, nu ska jag försöka vakna till lite och börja med att skriva ett brev. Och senare vill jag fixa naglarna. Att hålla sig upptagen. Jag undrar när jag kommer att ge upp. Kanske lyssna lite på The Damned sedan, eller Joy Division.
Allt det här är kanske inte så där jätteintressant att läsa för de mesta. Men för mig är det i alla fall en stor grej. Att ha åkt tunnelbana, att vara bland folk, att äta ute. Nu är jag i alla fall helt slut. Jag gick ju också upp klockan 8 på morgonen, katten tyckte att det var roligt att leka på min mage medan jag sov. Jag har fått fem fina och långa brev idag så jag spenderade största delen av eftermiddagen med att läsa dessa brev. Att hålla sig upptagen är nog det bästa vapnet mot ångest. Men det går ju tyvärr inte alltid. Och att göra det kräver så jävla mycket energi. Och nu är den värsta ångesten på ingång igen. Jag märker hur tankarna blir allt mer negativa och hur jag börjar oroa mig. På tunnelbanan hem var jag i samma tillstånd men det var så mycket folk kring mig att jag inte tillåt mig själv att bryta ihop. Kanske isoleringen är inte den bästa lösningen?
Imorgon måste jag till beroendecentrumet igen. Ett nytt försök till blodprov. Om det inte fungerar den här gången skiter jag i det. Jag gör det ju frivilligt för att motbevisa idiot-läkaren. I alla fall behöver jag inte gå dit själv utan min mor följer med. Lite trygghet i alla fall.
Ush, nej, nu ska jag försöka vakna till lite och börja med att skriva ett brev. Och senare vill jag fixa naglarna. Att hålla sig upptagen. Jag undrar när jag kommer att ge upp. Kanske lyssna lite på The Damned sedan, eller Joy Division.
På grund av brist på bilder på mig själv får ni en bild av finaste Batzy
Saker jag har köpt
Kommentarer
Trackback
