Helvete
Jag har haft det väldigt jobbigt de senaste dagarna. Jag är helt avskuren från verkligheten. Jag kan knappt koncentrera mig. Jag har försökt läsa, titta på TV, skriva brev, surfa på internet. Men ingenting fungerar. Jag vaknar varje morgon med stark ångest och efter ett tag glider jag i en annan verklighet, jag fattar inte vad egentligen händer med mig. De stunderna jag är medveten om mig och omvärlden gråter jag. Eller har en sådan stark ångest att jag antingen vill skära sönder mig eller bara dö. Impulserna är väldigt påfrestande.
Jag inser att jag är i ett farligt tillstånd. Än så länge kunde jag kämpa emot, kunde påminna mig om min kärlek till min pojkvän, om katten som behöver mig. Jag hoppas att det håller i sig. Jag är så rädd. Men grejen är: vart ska jag vända mig? C litar jag inte på, jag vet inte ens om hon tror på mig. Jag utvecklar ett allt starkare hat för henne, eller hat är kanske ett för starkt ord. Jag ogillar henne. Att ringa till psykjouren kommer vara värdelös, de skulle endast säga att jag ska vända mig till min stödkontakt. Och även om jag fick komma till Huddinge och blev inlagd, vad hjälper det? Jag skulle bli instängd i en miljö som skrämmer mig och jag skulle inte få något annat än Theralen.
Jag har funderat idag om varför jag inte har några nära vänner i Sverige. Alltså, det finns ingen jag tors ringa, fråga om hjälp, för att hålla mig sällskap så jag inte blir galen. Det finns ingen. Och jag kan ju inte lägga allt på min pojkvän. Han sa häromdagen att han alltid oroar sig för mig när han är hemma, att han inte kan se mig må så här. Att han inte kan slappna av när han är runt mig. Han gick och la sig jättetidigt idag. Det beror nog på att det inte gick att prata med mig. Jag kan inte uttrycka mig ibland när jag dissocierar eller är för mycket i mina tankar. Jag har inte träffat en annan människa än min pojkvän och C och sjuksköterskan från berondecentrumet i nästan en månad. Kanske det skulle hjälpa att träffa någon? Men problemet är ju att jag inte är något roligt sällskap och jag har ingen jag kan prata om allt med. Om mina självmordstankar (eller önskan, det är mer en stark önskan) och min ångest. Om mina nästan paranoida tankar när det gäller C och läkaren, hur jag tror att de är ute efter mig, att de vill bli av med mig, att de vill att jag tar livet av mig så jag inte är deras problem längre. Hur som helst, jag har kommit fram till att jag är en hemsk människa att omgås med, jag är inget roligt och jag är för komplicerat. Det är därför jag inte har några vänner. Jag är för krävande. Yay me, I suck!
Jag har snart inga sömnpiller kvar. Jag har bett C att prata med läkaren så jag får nya. Hon brukar ringa mig när det finns ett recept att hämta ut. Hon har inte ringt mig. Jag är jätteorolig för det. Ska nog be pojkvännen att kolla på apoteket på torsdag.
Imorgon måste jag ta mig ut och promenerar till beroendecentrumet. Jag har ingen aning hur jag kommer att klara av det. Att gå dit (halvtimmes promenad) själv?!? Att behöva lämna ett urinprov utan att någon där för att ge mig stöd?!? Jag kommer nog också få resultatet av första provet. Jag vet hur det kommer att se ut, jag har inte tagit något så det blir inget problem. Fast, jag är lite paranoid kanske, det finns en liten del i mig som tror att det kommer gå åt helvete, att de har gjort något fel i labbet.
Rädsla.
Jag inser att jag är i ett farligt tillstånd. Än så länge kunde jag kämpa emot, kunde påminna mig om min kärlek till min pojkvän, om katten som behöver mig. Jag hoppas att det håller i sig. Jag är så rädd. Men grejen är: vart ska jag vända mig? C litar jag inte på, jag vet inte ens om hon tror på mig. Jag utvecklar ett allt starkare hat för henne, eller hat är kanske ett för starkt ord. Jag ogillar henne. Att ringa till psykjouren kommer vara värdelös, de skulle endast säga att jag ska vända mig till min stödkontakt. Och även om jag fick komma till Huddinge och blev inlagd, vad hjälper det? Jag skulle bli instängd i en miljö som skrämmer mig och jag skulle inte få något annat än Theralen.
Jag har funderat idag om varför jag inte har några nära vänner i Sverige. Alltså, det finns ingen jag tors ringa, fråga om hjälp, för att hålla mig sällskap så jag inte blir galen. Det finns ingen. Och jag kan ju inte lägga allt på min pojkvän. Han sa häromdagen att han alltid oroar sig för mig när han är hemma, att han inte kan se mig må så här. Att han inte kan slappna av när han är runt mig. Han gick och la sig jättetidigt idag. Det beror nog på att det inte gick att prata med mig. Jag kan inte uttrycka mig ibland när jag dissocierar eller är för mycket i mina tankar. Jag har inte träffat en annan människa än min pojkvän och C och sjuksköterskan från berondecentrumet i nästan en månad. Kanske det skulle hjälpa att träffa någon? Men problemet är ju att jag inte är något roligt sällskap och jag har ingen jag kan prata om allt med. Om mina självmordstankar (eller önskan, det är mer en stark önskan) och min ångest. Om mina nästan paranoida tankar när det gäller C och läkaren, hur jag tror att de är ute efter mig, att de vill bli av med mig, att de vill att jag tar livet av mig så jag inte är deras problem längre. Hur som helst, jag har kommit fram till att jag är en hemsk människa att omgås med, jag är inget roligt och jag är för komplicerat. Det är därför jag inte har några vänner. Jag är för krävande. Yay me, I suck!
Jag har snart inga sömnpiller kvar. Jag har bett C att prata med läkaren så jag får nya. Hon brukar ringa mig när det finns ett recept att hämta ut. Hon har inte ringt mig. Jag är jätteorolig för det. Ska nog be pojkvännen att kolla på apoteket på torsdag.
Imorgon måste jag ta mig ut och promenerar till beroendecentrumet. Jag har ingen aning hur jag kommer att klara av det. Att gå dit (halvtimmes promenad) själv?!? Att behöva lämna ett urinprov utan att någon där för att ge mig stöd?!? Jag kommer nog också få resultatet av första provet. Jag vet hur det kommer att se ut, jag har inte tagit något så det blir inget problem. Fast, jag är lite paranoid kanske, det finns en liten del i mig som tror att det kommer gå åt helvete, att de har gjort något fel i labbet.
Rädsla.
Kommentarer
Trackback
