Idioter överallt
Ansträngande dag, rent psykiskt utmattande. Jag är trött. Men jag stirrar på katten och skrattar åt hennes busiga dumheter. Men jag ska nog snart gå och lägga mig. Att glömma den här dagen och hoppas på en bättre imorgon. Det blir faktiskt den första dagen på länge som jag kommer att spendera helt ensamt. Min mor var ju på besök och så hade pojkvännen mycket ledig. Det är ju då jag mår sämst, när jag är ensam. Men nu ska jag inte måla fan på väggen, det blir kanske okej ändå.
Jag har haft möte med C idag. Jag hade sett fram emot att prata med henne eftersom hon hade lovat att prata med idiotläkaren om läkarebytet. Men det blev som vanligt bara skit av allt. Först försökte hon animera mig till mindfulness-övningar. Det värsta var spegelbild-övningen. Hon ville härma mig. Jag trodde att jag skulle dö av pinsamhet. Jag ville bara att det skulle vara över. Och när jag till slutet av mötet ville prata om det där med läkaren så sa hon att hon inte hade pratat med läkaren. Jag blev så sur!! Hon hade inte ens brytt sig om det jag hade sagt förut. Hon sa då att jag skulle ringa läkaren själv när han har telefontid. Det spelade ingen roll att jag sa att jag aldrig ville ha kontakt med honom igen. Hon sa att idiotläkaren aldrig skriva ut något lugnande till någon. Hon sa att det är han som tar beslut vid mottagningen, att det är han som bestämmer. Allting kändes bara fel. Så jag gick till receptionen efteråt och frågade efter läkarens telefontider. Han har inga telefontider. Vad fan?!? Så det går inte att nå honom alls. Jag sa åt kvinnan att säger åt C att ringa mig. C gjorde det på eftermiddagen. Hon sa någonting om att receptionisten sa att jag hade varit arg. De förstår mig bara inte. Självklart var jag arg. Jag vill byta läkare så snabbt som möjligt ju. Det känns som om de vill dra ut på tiden. Hur som helst, jag sa åt C att jag vill nog byta mottagning helt. Men nu när jag tänker efter så vill jag gärna fortsätta träffa henne, prata om mindfulness så jag är lite förberedd inför övnings-samtalen på DBT-enheten under hösten. Jag har en tid hos C om två veckor och då ska idiotläkaren vara med. Jag ville aldrig träffa honom igen. Och nu har jag inget val, jag måste utsätta mig för hans nedlåtande sätt igen. Och vad händer om han nekar mig att skicka en remiss till någon annan mottagning? Allt känns kaotiskt. Jag vill ju fan bara ha hjälp. Jag vill inte dö. Men jag litar inte på mig själv. Att vara rädd för sig själv är nog det värsta som finns.
Jag har bestämt mig för att kolla upp privatläkare, det finns en massa med privata psykmottagningar i Stockholms län och någon måste ju kunna ta emot mig. Pojkvännen ska ringa till några imorgon. Det blir dyrt, jag kommer vara pank. Men vad är mer värt, pengarna eller livet? Det hela med läkarebyte inom öppenvården kan nog ta flera månader. Så länge kan jag inte vänta. Så det enda rätta att göra är nog att vända sig till privatvården. Det handlar endast om tiden tills jag förhoppningsvis kan börja på DBT-enheten. Nu måste jag i alla fall snålar med sömntabletterna, jag vet inte när jag nästa gång kan prata om medicinering med en läkare. Varför måste allt vara så komplicerat? Och tänk om man hade varit helt ensam? Utan pojkvännen hade jag förmodligen redan gett upp. Kanske varit död, kanske varit tvångsinlagd, kanske varit på behandlingshem. Det kapitalistiska individualistiska system är problemet. Det finns endast egoism, tidstryck, prestationsångest och materiell girighet. Trist.
Jag har ätit lunch på kvällen (hade glömt att äta), på MAX. Vi har varit och handlat lite åt pojkvännens syster. Annars så har jag legat i soffan och tittat på meningslös TV. Jamie Oliver som lagar indisk mat. Dr. OZ. Oprah. Någon fashion-show. Och så har jag skrivit, skrivit brev, skrivit ner tankar, försökt att uttrycka känslor. Godis har jag också ätit. Det har bara höjt skammen och skuldkänslorna.
En tonåring har blivit skjuten i armen och benet bredvid vårt hus idag. Mitt på eftermiddagen. Så är det nog om man bor i en förort i Europa. I kapitalismens kärna. Där över 40% av ungdomar med utländsk bakgrund är arbetslösa. Där polisen säger:"Man kan känna sig tryggt i Fittja.". Jävla fruktansvärd värld!!
Jag har haft möte med C idag. Jag hade sett fram emot att prata med henne eftersom hon hade lovat att prata med idiotläkaren om läkarebytet. Men det blev som vanligt bara skit av allt. Först försökte hon animera mig till mindfulness-övningar. Det värsta var spegelbild-övningen. Hon ville härma mig. Jag trodde att jag skulle dö av pinsamhet. Jag ville bara att det skulle vara över. Och när jag till slutet av mötet ville prata om det där med läkaren så sa hon att hon inte hade pratat med läkaren. Jag blev så sur!! Hon hade inte ens brytt sig om det jag hade sagt förut. Hon sa då att jag skulle ringa läkaren själv när han har telefontid. Det spelade ingen roll att jag sa att jag aldrig ville ha kontakt med honom igen. Hon sa att idiotläkaren aldrig skriva ut något lugnande till någon. Hon sa att det är han som tar beslut vid mottagningen, att det är han som bestämmer. Allting kändes bara fel. Så jag gick till receptionen efteråt och frågade efter läkarens telefontider. Han har inga telefontider. Vad fan?!? Så det går inte att nå honom alls. Jag sa åt kvinnan att säger åt C att ringa mig. C gjorde det på eftermiddagen. Hon sa någonting om att receptionisten sa att jag hade varit arg. De förstår mig bara inte. Självklart var jag arg. Jag vill byta läkare så snabbt som möjligt ju. Det känns som om de vill dra ut på tiden. Hur som helst, jag sa åt C att jag vill nog byta mottagning helt. Men nu när jag tänker efter så vill jag gärna fortsätta träffa henne, prata om mindfulness så jag är lite förberedd inför övnings-samtalen på DBT-enheten under hösten. Jag har en tid hos C om två veckor och då ska idiotläkaren vara med. Jag ville aldrig träffa honom igen. Och nu har jag inget val, jag måste utsätta mig för hans nedlåtande sätt igen. Och vad händer om han nekar mig att skicka en remiss till någon annan mottagning? Allt känns kaotiskt. Jag vill ju fan bara ha hjälp. Jag vill inte dö. Men jag litar inte på mig själv. Att vara rädd för sig själv är nog det värsta som finns.
Jag har bestämt mig för att kolla upp privatläkare, det finns en massa med privata psykmottagningar i Stockholms län och någon måste ju kunna ta emot mig. Pojkvännen ska ringa till några imorgon. Det blir dyrt, jag kommer vara pank. Men vad är mer värt, pengarna eller livet? Det hela med läkarebyte inom öppenvården kan nog ta flera månader. Så länge kan jag inte vänta. Så det enda rätta att göra är nog att vända sig till privatvården. Det handlar endast om tiden tills jag förhoppningsvis kan börja på DBT-enheten. Nu måste jag i alla fall snålar med sömntabletterna, jag vet inte när jag nästa gång kan prata om medicinering med en läkare. Varför måste allt vara så komplicerat? Och tänk om man hade varit helt ensam? Utan pojkvännen hade jag förmodligen redan gett upp. Kanske varit död, kanske varit tvångsinlagd, kanske varit på behandlingshem. Det kapitalistiska individualistiska system är problemet. Det finns endast egoism, tidstryck, prestationsångest och materiell girighet. Trist.
Jag har ätit lunch på kvällen (hade glömt att äta), på MAX. Vi har varit och handlat lite åt pojkvännens syster. Annars så har jag legat i soffan och tittat på meningslös TV. Jamie Oliver som lagar indisk mat. Dr. OZ. Oprah. Någon fashion-show. Och så har jag skrivit, skrivit brev, skrivit ner tankar, försökt att uttrycka känslor. Godis har jag också ätit. Det har bara höjt skammen och skuldkänslorna.
En tonåring har blivit skjuten i armen och benet bredvid vårt hus idag. Mitt på eftermiddagen. Så är det nog om man bor i en förort i Europa. I kapitalismens kärna. Där över 40% av ungdomar med utländsk bakgrund är arbetslösa. Där polisen säger:"Man kan känna sig tryggt i Fittja.". Jävla fruktansvärd värld!!
Kommentarer
Trackback
