Emo-beteende
Jag har funderat över vad som är skillnaden mellan att rispa och att skära sig. Alltså jag förstår vad skillnaden är. Men jag menar psykologiskt. Är det värre att skära sig än att rispa sig? Att det är helt medicinskt farligare att skära sig är självklart, man kan ju behöva sys. Men rent psykologiskt. Är man sjukare om man skär sig? Blir man då mer tagen på allvar? Jag måste verkligen börja uppta mina tankar med bättre saker än psykskit. Kanske det blir bättre när jag har börjat med sommarkursen. Om jag nu börjar, jag är fortfarande tveksamt. Jag orkar inte med ett misslyckande. Jag är inte bra på att ta ett misslyckande. Hur som helst, jag skär mig inte utan jag rispar mig. Det är alltså inte lika allvarligt som att skära sig. Eller? Ah!!
Jag har tittat på TV:n hela dagen. Jag har ätit godis och glass. Jag har gråtit. Jag har myst med katten och pratat med pojkvännen. Nu väntar jag på att jag kan gå och lägga mig. Förhoppningsvis vaknar jag till en ångestfri dag.
Roligt sidenote: Pojkvännen har precis slängt ut katten ur sovrummet. Hon har vanan att bära sina lekmöss på hans säng och sedan gå loss. Han kom precis in i vardagsrummet och sa: "Jävla terrokatt!", satt katten på golvet och stängde sovrumsdörren. Lite roligt har jag alltså också ibland. Haha.
Ta hand om dig. Jag är gammal självskadare (men kan oftast hantera impulserna bättre idag) och jag vill verkligen varna dig, det är så lätt att man hamnar i ett destruktivt beteende. Rispa eller skära, problematiken är densamma och det är inte mindre allvarligt bara för att såren är mindre. Dessutom är det lätt hänt att självdestruktiviteten tar andra uttryck efter ett tag. Jag vet inte om mina ord gör någon skillnad, men jag vet iallafall själv att när jag var "ny" som självskadare hade det betytt mycket om någon såg vad jag höll på med istället för att blunda.
Sen tänkte jag på det du skrev i ett tidigare inlägg om uppmärksamhet. Jag kan inte se varför sökande efter uppmärksamhet skulle vara så himla hemskt? Alla människor vill bli sedda och uppmärksammade. Tycker inte att du ska känna dig dålig för det.
Stora kramar till dig och hoppas att du får må bättre snart!
Tack :)
Jag är faktiskt rädd för att hamna i ett mer destruktivt beteende. När jag inte är fången i ångest förstår jag mycket och vill ändra på mycket. Men när jag har ångest så är det enda jag vill att den slutar. Jag får någon slags tunnelblick.
Upmmärksamhet. Jo. Grejen är att det är svårt att förklara hur mycket oro och ångest man egentligen har. Det syns ju inte. Och det där det jag menade med uppmärksamhet. Jag undrar om man blir tagen på allvar, om psykvården förstår hur man mår, om man sjävskadar. Det är den slags uppmärksamhet jag nog söker.
Jag förstår precis, när man är mitt uppe i ångesten vill man bara att den ska försvinna. Det är lätt att hitta kortsiktiga, destruktiva metoder, men i längden kommer de få dig att må sämre. Det var skitjobbigt att sluta och impulser kommer jag nog alltid ha, men jag lärde mig att hantera känslorna till slut, man får hitta verktyg som funkar för en själv. Hitta orden och kunna uttrycka hur man mår istället (även om jag vet att det är svårt när man knappt vet själv vad som är fel).
Angående förståelsen från vården, där tycker jag bara att du ska säga som det är. Att du skadar dig själv och är rädd för att det ska bli värre. Det är så tydligt det kan bli och det ska du få hjälp för.
Kram!
