Miss Zombilicious - annorlunda

Som jag hade förväntat mig så var mötet med C väldigt rörigt. Jag hade den värsta panikångesten och skakade hela tiden. Jag hade svårt att vara verkligheten och säga något sammanhängande över huvud taget. Det kändes så värdelöst. Jag kände mig så värdelöst. Jag mår fortfarande likadant men ändå ska jag snart bege mig in till stan och hämta min mamma. Kanske det är bra om jag kommer ut och inte är fången i mina tankar och ångesten.

Jag tror att C inte vet vad hon ska göra med mig. Jag berättade om mina problem med medveten närvaro och vi kom fram till att problemet är för det mesta att jag inte mår tillräckligt bra för att kunna ta till mig det hela. Så vi ska skippa det i nuläget. Men då ställde hon frågan vad jag vill göra istället. Men hur ska jag veta? Hur ska jag veta på vilket sätt de kan hjälpa mig? Jag berättade i alla fall att jag har problem med att lita på alla vid mottagningen. Hon föreslog att någon från socialpsykatrin ska kontakta mig så jag kan få besök av någon därifrån. Men jag vill inte ha någon här. Jag vill inte att någon ser hur jag mår. Jag vill inte ha stressen av att ha det rent hemma, att behöva sminka mig, att behöva tvinga mig vara social med en person jag inte ens känner. Jag tror att jag hellre vill vara ensam. Och på allvar, att ha någon här som få betalt för att vara min vän känns jättepatetiskt.

Jag såg läkaren men sänkte min blick när han gick förbi. Jag ville inte hälsa på honom. Annars hade jag förmodligen brytit ihop efteråt. Jag är så rädd för den där människan. Egentligen sjuk, att jag behöver vara rädd för en läkare. Men vem vet vad han hade läst in i mitt beteende. Jag skakade ju som ett löv och var ångestfylld. AAAH!

Nej, nu ska jag leta efter kläder som jag kan gömma mig i. Att åka tunnelbana kommer bli ett helvete. Utan pojkvännen skulle jag förmodligen inte klara av det idag. Eller imorgon. Eller any day.