Miss Zombilicious - annorlunda

Jag har någon gång fått frågan om objekt ibland känns overkliga. Jag svarade nej. Det är inte objekt som känns overkliga, det är allt, hela verkligheten känns overklig. Alltså när jag har dissociation, eller när jag är i gränslandet, när jag är borta och på något sätt sväver i en annan dimension. Jag vet att objekt inte kan vara overkliga så länge jag kan ta på dem. Jag tror att det är en fråga som Sokrates tog upp någon gång: hur vet vi att allt kring oss verkligen finns? En professor i Idéhistoria ställde en stol på ett bord och frågade oss hur man kan bevisa att den där stolen verkligen finns. Hur vet vi att våra sinnen inte ljuger för oss? Kanske vi befinner oss alla i en masspsykos, i någon slags matrix? Men det säkraste är nog att utgå ifrån att stolen verkligen finns. Annars så börjar vi att ifrågasätta inte bara meningen med livet utan också livet i sig och verkligheten kring oss. Därför kan jag oftast inte med fysikteorier. De skrämmer mig. Jag kommer ihåg när jag läste om att universum expenderar i intet. Hur fan kan det finnas ett "inte"? Eller string-teorin. Om den stämmer så kan ju vilken moment som helst hela vår värld förgöras. Ush.

Jag har hela dagen svävat i en konstig dimension. Som om mitt huvud är jättelätt och världen kring kommer att släckas vilken sekund som helst. Som om mitt jag inte är kopplad till min kropp. Lite som om jag hade rökt på lite hasch. Men utan alla skratt. Som en dålig trip. Jag vill kalla för dissociation bara för att kunna få ett grepp om det. Jag sitter dock här just nu och är jätterädd för att få en psykos. Eller att min hjärna bara släcks ner. Kanske jag har en hjärntumör? Eller diabetes? Jag vill så gärna att det är något fysiskt som förorsakar det här, hur hemst det än kan vara. Jag är nära till att få panik. Jag sväver på svarta moln och snart kommer jag falla ur dem och slå på den hårda marken.

Jag fick ett sms från en vän från Australien idag. Jag undrar varför det kostar lika mycket att skicka sms till Australien som det kostar att skicka sms till folk som inte har Comviq i Sverige? Konstig. Hur som helst, hon från Australien. Hon vet hur dåligt jag mår och hon har en bra läkare som alltid skriver ut lugnande till henne. Och nu vill hon skicka några Xanax till mig. Jag tror att de heter Xanor i Sverige. Det känns så lockande samtidigt som det känns så fel. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill ju bara ha en vid behovsmedicin och de Oxascand jag har blir allt få. Jag kommer nog avböja. Jag vill att det går rätt till. Jag hatar ibland att vara en ärlig människa med moral. Det är inte ens att jag är rädd för att bli beroende (som jag inte har blivit när jag fick allt för många Oxascand under våren), det är att jag är rädd för att bli upptäckt och att någon får en fel bild av mig. Jag är konstig.

Jag vaknade med en låt i huvudet. Radioheads "Inside my head". Jag hade inte hört den där låten i kanske 10 år, den är på en b-sida av någon singel. Men låten beskriver så bra mitt mående just nu.