Jag har klarat distanskursen och skrivit DBT-kontrakt
Alla dagar blir till en enda lång dag. Jag kan inte säga vad jag har gjort igår, i förrigår eller i söndags. Det hände ingenting. Jag är sängliggande, tar mig på soffan och ligger där istället. Likgiltighet. Jag orkar ingenting. Att bara gå och duscha är en stor kamp. Att laga mat gör pojkvännen. Hetsätning. Sömnlöshet. Ingen träning. Jag försökte hoppa över alla sömntabletter en natt eftersom jag var övertygad om att Propavan inte hjälper. Jag sov ingenting den natten. Och så har jag vrålångest hela tiden. Jag måste aktivera mig, annars hamnar jag nog i botten igen. Den enkla lösningen har återupptagit mina tankar.
Men just nu är jag likgiltig. Egentligen borde jag vara glad. Jag har äntligen fått betyget för distanskursen och jag fick VG+ på en betygsskala från IG till VG. Jag fattar inte hur jag har klarat det. Jag menar, det där var en kurs på masternivå och min koncentrationsförmåga är ju åt helvete. Jag borde nog vara stolt nu. Jag har fått det bästa betyget. Och jag har 15 hp på avancerad nivå nu. Whoop whoop. Men jag oroar mig för andra saker istället. Hur det blir med plugget under våren och mitt liv överhuvud taget. Hur som helst, bra det, jag har klarat kursen med bästa betyget.
Jag har skrivit DBT-kontrakt idag. Jag tror att jag var envis idag och ville inte ändra på mina mål. Jag vill inte ha insikten att jag aldrig kommer att må bra. Jag vill bli kvitt mina hjärnspöken. Men nej, det är det som DBT sätter som mål. Men vi skrev kontraktet. Jag är lite likgiltig inför det hela. Det känns inte bra eller dålig. Jag var nog också lite elak mot terapeuten som endast är en KBT-terapeut och därmed egentligen inte utbildad för DBT. Jag sa att det egentligen inte behövs KBT-terapeuter eftersom terapin endast består i att exponera sig. Jag har ju gjort en KBT på internetpsykiatrin och jag saknade inte kontakten med en terapeut då. Det är något som känns, att han inte är DBT-terapeut, inte ens legitimerad terapeut än. Det är kanske därför jag inte tror på det hela. En oerfaren människa som inte ens har rätt kompetens ska ta hand om mig. Jag vill dock ge honom en chans. Han är ju den enda chansen jag själv har just nu. Nästa vecka blir det ett sista möte med orienteringsgruppen och veckan efter börjar jag då i den riktiga gruppen. Jag har också frågat efter en läkartid innan jul. Jag vill ha annan sömnmedicin. Det där med sömnen irriterar mig jättemycket. Det blir nog. Terapeuten är trevlig och ivrig. Jag ser som vanligt endast det negativa i allt.
Så. Klarat kursen och skrivit DBT-kontrakt. Men ändå är jag inte så glad som jag borde vara. Jag orkar inte med känslor just nu. Jag behöver mer kaffe nu. Och sedan ska jag mysa med katten som stirrar på mig och vill nog ha uppmärksamhet. Och så ska jag tvinga mig att känna glädje och stolthet. Eftersom det är ju det jag ska borde känna just nu, jag borde vara glad och stolt.
Men just nu är jag likgiltig. Egentligen borde jag vara glad. Jag har äntligen fått betyget för distanskursen och jag fick VG+ på en betygsskala från IG till VG. Jag fattar inte hur jag har klarat det. Jag menar, det där var en kurs på masternivå och min koncentrationsförmåga är ju åt helvete. Jag borde nog vara stolt nu. Jag har fått det bästa betyget. Och jag har 15 hp på avancerad nivå nu. Whoop whoop. Men jag oroar mig för andra saker istället. Hur det blir med plugget under våren och mitt liv överhuvud taget. Hur som helst, bra det, jag har klarat kursen med bästa betyget.
Jag har skrivit DBT-kontrakt idag. Jag tror att jag var envis idag och ville inte ändra på mina mål. Jag vill inte ha insikten att jag aldrig kommer att må bra. Jag vill bli kvitt mina hjärnspöken. Men nej, det är det som DBT sätter som mål. Men vi skrev kontraktet. Jag är lite likgiltig inför det hela. Det känns inte bra eller dålig. Jag var nog också lite elak mot terapeuten som endast är en KBT-terapeut och därmed egentligen inte utbildad för DBT. Jag sa att det egentligen inte behövs KBT-terapeuter eftersom terapin endast består i att exponera sig. Jag har ju gjort en KBT på internetpsykiatrin och jag saknade inte kontakten med en terapeut då. Det är något som känns, att han inte är DBT-terapeut, inte ens legitimerad terapeut än. Det är kanske därför jag inte tror på det hela. En oerfaren människa som inte ens har rätt kompetens ska ta hand om mig. Jag vill dock ge honom en chans. Han är ju den enda chansen jag själv har just nu. Nästa vecka blir det ett sista möte med orienteringsgruppen och veckan efter börjar jag då i den riktiga gruppen. Jag har också frågat efter en läkartid innan jul. Jag vill ha annan sömnmedicin. Det där med sömnen irriterar mig jättemycket. Det blir nog. Terapeuten är trevlig och ivrig. Jag ser som vanligt endast det negativa i allt.
Så. Klarat kursen och skrivit DBT-kontrakt. Men ändå är jag inte så glad som jag borde vara. Jag orkar inte med känslor just nu. Jag behöver mer kaffe nu. Och sedan ska jag mysa med katten som stirrar på mig och vill nog ha uppmärksamhet. Och så ska jag tvinga mig att känna glädje och stolthet. Eftersom det är ju det jag ska borde känna just nu, jag borde vara glad och stolt.
Kommentarer
Trackback
