Random shit
Ilska, ångest och sorg. Det har jag känt hela dagen. Med andra ord har den här dagen varit allt annat än bra. Jag ville slå sönder saker och bråkade utan anledning. Jag frågar mig varför alla dessa dumma Borderline-grejer plötsligt kommer upp? Kanske personlighetsstörningen visar sig nu i hela sin styrka? Kommer den fram nu?!? Jag förstår bara inte. Jag är ingen ilsken människa. Jag har aldrig slagit någon. Jag skriker inte åt folk. Men plötsligt gör jag det. Grattis, jag är helt vilsen.
Jag har inte åstadkommit mycket idag. Jag har tränat. Det var nog allt. Annars har jag suttit i soffan och har surat, försökt rikta uppmärksamheten på katten och försökt övertala mig själv att ta något lugnande eftersom ångesten har varit och fortfarande är outhärdig. Det känns nästan som en utdragen panikattack. Pulsen verkar vara på 180, jag kallsvettas och jag kan inte tänka klart. Allting kring mig är suddig. Jag är så trött på den här ångesten. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte mer. Beetlejuice Beetlejuice Beetlejuice. Okej, det var random. Men att säga saker tre gånger kan ju göra de verkliga. Som med Beetlejuice.
Jag har tittat på film ikväll. "The King's Speech". Jag älskar brittiska filmer. Jag tror att jag vill helt sluta med Propavan. Jag har tagit en tablett tre timmar sedan och jag känner ingenting av det. Jag har hoppat över Zoplikon i två nätter så det blir nog en inatt. Sedan kanske Atarax och Oxascand. Jag vill sova bort hela livet. Vara i ständig koma. Jag har förresten tackat nej till Xanorn av min vän. Jag gör inte sådant som känns fel. Om jag får tabletter så vill jag få dem utskrivna av en läkare. Ibland kan min moral stå i vägen för ett bättre mående. Men man ska stå upp för det man tror på. Och jag tror inte på att ta tabletter som inte läkaren har skrivit ut till mig. Kanske jag ändrar mig när mina Oxascand är slut.
Jag behöver sömn. Jag har inte sovit bra i evigheter. Men att gå och lägga sig skrämmer mig eftersom då blir tankarna och ångesten ännu mer påtagligare. Nu vet jag vad jag vill. Ett ensamt rum, mörkt, cigg, kanske i en bunker någonstans i skogen. Det paradoxala i mitt beteende: jag vill vara ensam samtidigt som ensamheten tar död på mig. Jag vill isolera mig från mänskligheten. Jag känner mig inte tillhörande människosläktet. Kanske jag är en av de utomjordningar som scientologin tror lever på jorden. Om en timme ska jag gå och lägga mig. Jag tors inte göra det än.
Det här är ett osammanhängande och random inlägg.
Jag har inte åstadkommit mycket idag. Jag har tränat. Det var nog allt. Annars har jag suttit i soffan och har surat, försökt rikta uppmärksamheten på katten och försökt övertala mig själv att ta något lugnande eftersom ångesten har varit och fortfarande är outhärdig. Det känns nästan som en utdragen panikattack. Pulsen verkar vara på 180, jag kallsvettas och jag kan inte tänka klart. Allting kring mig är suddig. Jag är så trött på den här ångesten. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte mer. Beetlejuice Beetlejuice Beetlejuice. Okej, det var random. Men att säga saker tre gånger kan ju göra de verkliga. Som med Beetlejuice.
Jag har tittat på film ikväll. "The King's Speech". Jag älskar brittiska filmer. Jag tror att jag vill helt sluta med Propavan. Jag har tagit en tablett tre timmar sedan och jag känner ingenting av det. Jag har hoppat över Zoplikon i två nätter så det blir nog en inatt. Sedan kanske Atarax och Oxascand. Jag vill sova bort hela livet. Vara i ständig koma. Jag har förresten tackat nej till Xanorn av min vän. Jag gör inte sådant som känns fel. Om jag får tabletter så vill jag få dem utskrivna av en läkare. Ibland kan min moral stå i vägen för ett bättre mående. Men man ska stå upp för det man tror på. Och jag tror inte på att ta tabletter som inte läkaren har skrivit ut till mig. Kanske jag ändrar mig när mina Oxascand är slut.
Jag behöver sömn. Jag har inte sovit bra i evigheter. Men att gå och lägga sig skrämmer mig eftersom då blir tankarna och ångesten ännu mer påtagligare. Nu vet jag vad jag vill. Ett ensamt rum, mörkt, cigg, kanske i en bunker någonstans i skogen. Det paradoxala i mitt beteende: jag vill vara ensam samtidigt som ensamheten tar död på mig. Jag vill isolera mig från mänskligheten. Jag känner mig inte tillhörande människosläktet. Kanske jag är en av de utomjordningar som scientologin tror lever på jorden. Om en timme ska jag gå och lägga mig. Jag tors inte göra det än.
Det här är ett osammanhängande och random inlägg.
Kommentarer
Trackback
