Miss Zombilicious - annorlunda

Jag vill gömma mig. I ett hörn, i ett mörkt rum, i en ensam stuga någonstans i skogen. Tillsammans med ungefär 10 liter Absinthe och minst 10 pack cigg. Och min mp3-player. Och några lugnande. Jag har kämpat i flera dagar med självmordsmonstret igen. Det pladdar och pladdrar och jag är för svag för att slå tillbaka med motargument. Eller så har jag i alla fall inga motargument. Ett individuellt helvete och en allmän meningslöshet. Inget att leva för i det lilla och det stora. En smärta som inte bara är ångest utan också en frustration eftersom vi inte lever i den bästa av världar. Leibniz var en lögnare! Jag försöker sova så mycket som möjligt, när jag sover tänker jag inte.  Jag försöker stå ut nu. Jag måste stå ut. Eftersom enligt DBT-teamet så kommer ångesten aldrig försvinna. Alltså resten av mitt liv kommer att bestå av att stå ut med en inre smärta. Inte lovande, särskilt eftersom jag då kan glömma att leva ett normalt liv, jag kommer ju vara upptagen med att kontrollera ångesten. Mmm, men kanske jag inte kommer in på DBT och så får jag en bra läkare som ger mig medicin. Det är fortfarande det enda jag längtar efter: en förbättring av mitt liv med hjälp av medicin. Att kämpa själv känns meningslöst. Jag har ändå inte styrkan. Bah. Tankar går just nu alltid åt det negativa hållet. Förlåt.

Jag har en fruktansvärd migrän också, fem dagar i rad. Jag blir nog förkyld. Eller så har jag en hjärntumör. Det kan ju vara så. Igår hade jag möte med P. Han tycker nog att jag är frusterande eftersom jag bara inte sväljer hans själsbild. Jag fick höra att jag måste älska min kropp. Det vanliga snacket. Idag var det DBT-gruppterapin igen. Jag tyckte att det var lite rörigt. En tjej var arg, en annan nära att gråta, en annan var väldigt tyst och jag hade så stark ångest att jag ibland inte ens kunde forma meningar. Rörigt. Imorgon ska jag träffa C igen. Jag hoppas att migränen har lagt sig tills dess. Jag kan bara se saker suddiga. Väldigt irriterande. Jag har börjat bygga upp en mur mot C: Jag kommer inte över faktumet att han endast är PTP. Och att han kommer att sluta där i mindre än ett år. Dessutom märker jag hur lätt han går att manipulera. Eller chocka. En terapeut ska nog inte vara chockad över något man berättar? Jag vet inte om jag kommer att känna mig trygg med honom. Blah. jag vill att orienteringsfasen slutar nu så jag vet hur min närmaste framtid ser ut. Alltså om jag inte kommer in så ska jag hitta en ny läkare så snabbt som möjligt och får mediciner. Och sedan ska jag plugga under våren. Med hjälp av medicinerna kommer jag kunna ta mig till universitetet en/två gånger i veckan.

Jag tänker för mycket. Och det finns allt för många "om". Jag ska lägga mig nu i gästrummet. TV:n på. Jag har redan tagit en Propavan tre timmar sedan. Nu blir det Imovane, Oxascand och Atarax. Jag vill sova!