Förändringar ...
Jag behöver inte lämna lägenheten och vara kring folk i tre dagar. Jag ser fram emot det. Fastän jag idag fått veta att mitt största problem är min självvalda isolering. Jag bryr mig inte. Jag vill bara kunna vara mig själv. Att vara ute betyder alltid stress för mig. Det har alltid varit så men det är tydligare nuförtiden. Jag tror att jag kommer att spendera morgondagen i sängen. Att dra mig undan.
Just nu härskar i mitt huvud en total förvirring. Det är för många tankar och känslor. Jag är trött, rädd, ledsen och arg. Men mest rädd och ledsen. Jag hade möte med DBT-terapeuten idag. Jag kommer att skriva kontrakt med honom om en vecka. Jag hade förväntat mig att jag skulle känna en lättnad när jag får detta besked. Men istället blev jag rädd. Nu måste jag kämpa, vilja ändra mig och ta ansvar. Jag tycker att det är mycket lättare att låta allting vara som det är. Det är min primära tanke. Men jag vet att det bygger på min rädsla för att inte räcka till, för att inte ha tillräckligt med styrka eller vilja. Hjärnspöken. Och jag har tydligen Borderline personlighetsstörning men den är inte lika stark som idiotläkaren hade trott. Jag har 21 av 36 poäng, det låter ju inte särskilt mycket.
Att skriva kontrakt, att binda sig vid det hela. Det känns konstigt. Jag tror fortfarande inte på att mindfulness kommer att hjälpa mig så himla mycket. Och jag har ingen aning om det verkligen finns färdigheter som kan hjälpa mig med att stå ut med ångesten i alla situationer. Sedan finns det en tvekan inom mig eftersom terapeuten endast kommer vara kvar där i 9 månader till. Hur kan jag ens tänka på att det blir något om jag vet att han försvinner snart ur mitt liv ändå? Uh, men jag kommer ifrån idiotläkaren! Aldrig mer den där idioten! Jag träffade till och med DBT-läkaren idag och vi pratade lite om medicinering och sådant. Hon är självklart emot benso. Jag hade inte förväntat mig något annat. Men det lät som om jag får behålla Oxascand. Och hon tror på mig att jag inte tål antihistaminer. Det har idiotläkaren aldrig gjort. Jag däckar av en enkel Cetrizin för fan. Antidepressiva blir det inga. Dem skriver hon bara ut när man har en riktig depression i samband med personlighetsstörningen, inte när man har depressiva symptom på grund av personlighetsstörningen. Det låter vettigt. Jag kommer nog inte träffa henne så mycket. Alla påpekar hela tiden att hon är stressad och har alltför mycket att göra. Bara att ha en läkare som behandlar en med respekt räcker för mig.
Som sagt. Jag har en massa rädslor just nu. Jag måste jobba på min "krislista", en lista där jag skriver ner vilka åtgärder jag kan göra för att undvika att jag tar livet av mig. Konstigt nog ska jag själv komma fram till det. Jag behöver nog hjälp med det där. Sedan ska jag konkretisera mina problem och skriva ner mina mål. Det blir inte lätt. Hela mitt liv är suddigt just nu, och det är kaos i mitt huvud. Vill jag verkligen jobba med det här, med mig själv, med att förändra något? Vill jag verkligen se sanningen i ögat? Ush. Jag måste vilja.
Jag fick en hemsk panikattack idag. Jag kände det redan på tunnelbanan, hur allting kring mig började bli suddigt. Sedan, när jag satt i terapeutens rum bröt paniken ut. Jag skakade och var helt borta. Jag skämdes! Det filmades ju också. Hur bra är det, att bli filmad när man har en panikattack?!? Jag skäms fortfarande för det. När jag är bland folk kan jag ju alltid kontrollera min ångest, panikångest och panikattackerna. Det var förmodligen den första panikattacken han någonsin har sett. Det känns ännu mer skamligt. Där satt han med sina fina blåa ögon och såg förvirrad och hjälplös ut. Han började prata om andningen och jag sa att jag inte hyperventilerar. Skam. Hemsk situation.
Mmmm. Jag känner mig ensam. Jag har inte träffat någon sedan augusti, om man nu bortser från konserterna. Jag har inte fikat med någon, pratat med någon längre än en minut. Patetiskt. Eller jag vet inte. Det känns ju tryggt att inte behöva låtsas må bra. Jag sa ju, jag är förvirrad. Jag känner mig i alla fall ensam. Och den enda vännen i Sverige jag ibland tänker på har jag sårat så mycket att hon inte vill ha något med mig att göra just nu. Det är mitt eget fel. Gotta swallow it. Hur som helst, självvald isolering, jag är nog den enda som kan bryta den.
Min katt springer runt, skäller som en hund och slänger ner saker. Hon andas som om hon har precis hade kämpat med en Schäfer. Jag älskar hennes galenskap! Inatt ska jag sova i gästrummet igen. Ingen Imovane så det blir nog inte mycket sömn. Whatever.
Jag tror inte på något innan det händer, innan jag ser det. Så kanske jag är gladare om en vecka när kontraktet är klart och jag ska verkligen börja med DBT:n. Det kan hända så mycket inom en vecka. Paranoia.
Just nu härskar i mitt huvud en total förvirring. Det är för många tankar och känslor. Jag är trött, rädd, ledsen och arg. Men mest rädd och ledsen. Jag hade möte med DBT-terapeuten idag. Jag kommer att skriva kontrakt med honom om en vecka. Jag hade förväntat mig att jag skulle känna en lättnad när jag får detta besked. Men istället blev jag rädd. Nu måste jag kämpa, vilja ändra mig och ta ansvar. Jag tycker att det är mycket lättare att låta allting vara som det är. Det är min primära tanke. Men jag vet att det bygger på min rädsla för att inte räcka till, för att inte ha tillräckligt med styrka eller vilja. Hjärnspöken. Och jag har tydligen Borderline personlighetsstörning men den är inte lika stark som idiotläkaren hade trott. Jag har 21 av 36 poäng, det låter ju inte särskilt mycket.
Att skriva kontrakt, att binda sig vid det hela. Det känns konstigt. Jag tror fortfarande inte på att mindfulness kommer att hjälpa mig så himla mycket. Och jag har ingen aning om det verkligen finns färdigheter som kan hjälpa mig med att stå ut med ångesten i alla situationer. Sedan finns det en tvekan inom mig eftersom terapeuten endast kommer vara kvar där i 9 månader till. Hur kan jag ens tänka på att det blir något om jag vet att han försvinner snart ur mitt liv ändå? Uh, men jag kommer ifrån idiotläkaren! Aldrig mer den där idioten! Jag träffade till och med DBT-läkaren idag och vi pratade lite om medicinering och sådant. Hon är självklart emot benso. Jag hade inte förväntat mig något annat. Men det lät som om jag får behålla Oxascand. Och hon tror på mig att jag inte tål antihistaminer. Det har idiotläkaren aldrig gjort. Jag däckar av en enkel Cetrizin för fan. Antidepressiva blir det inga. Dem skriver hon bara ut när man har en riktig depression i samband med personlighetsstörningen, inte när man har depressiva symptom på grund av personlighetsstörningen. Det låter vettigt. Jag kommer nog inte träffa henne så mycket. Alla påpekar hela tiden att hon är stressad och har alltför mycket att göra. Bara att ha en läkare som behandlar en med respekt räcker för mig.
Som sagt. Jag har en massa rädslor just nu. Jag måste jobba på min "krislista", en lista där jag skriver ner vilka åtgärder jag kan göra för att undvika att jag tar livet av mig. Konstigt nog ska jag själv komma fram till det. Jag behöver nog hjälp med det där. Sedan ska jag konkretisera mina problem och skriva ner mina mål. Det blir inte lätt. Hela mitt liv är suddigt just nu, och det är kaos i mitt huvud. Vill jag verkligen jobba med det här, med mig själv, med att förändra något? Vill jag verkligen se sanningen i ögat? Ush. Jag måste vilja.
Jag fick en hemsk panikattack idag. Jag kände det redan på tunnelbanan, hur allting kring mig började bli suddigt. Sedan, när jag satt i terapeutens rum bröt paniken ut. Jag skakade och var helt borta. Jag skämdes! Det filmades ju också. Hur bra är det, att bli filmad när man har en panikattack?!? Jag skäms fortfarande för det. När jag är bland folk kan jag ju alltid kontrollera min ångest, panikångest och panikattackerna. Det var förmodligen den första panikattacken han någonsin har sett. Det känns ännu mer skamligt. Där satt han med sina fina blåa ögon och såg förvirrad och hjälplös ut. Han började prata om andningen och jag sa att jag inte hyperventilerar. Skam. Hemsk situation.
Mmmm. Jag känner mig ensam. Jag har inte träffat någon sedan augusti, om man nu bortser från konserterna. Jag har inte fikat med någon, pratat med någon längre än en minut. Patetiskt. Eller jag vet inte. Det känns ju tryggt att inte behöva låtsas må bra. Jag sa ju, jag är förvirrad. Jag känner mig i alla fall ensam. Och den enda vännen i Sverige jag ibland tänker på har jag sårat så mycket att hon inte vill ha något med mig att göra just nu. Det är mitt eget fel. Gotta swallow it. Hur som helst, självvald isolering, jag är nog den enda som kan bryta den.
Min katt springer runt, skäller som en hund och slänger ner saker. Hon andas som om hon har precis hade kämpat med en Schäfer. Jag älskar hennes galenskap! Inatt ska jag sova i gästrummet igen. Ingen Imovane så det blir nog inte mycket sömn. Whatever.
Jag tror inte på något innan det händer, innan jag ser det. Så kanske jag är gladare om en vecka när kontraktet är klart och jag ska verkligen börja med DBT:n. Det kan hända så mycket inom en vecka. Paranoia.
Kommentarer
Trackback
