Miss Zombilicious - annorlunda

Jag har just nu en hel döda dagar. Jag tvingar mig ur sängen och hamnar på soffan där jag spenderar restan av dagen tills det är dags att bege sig till sängs igen. Det är så där spännande det blir när man har vrålångest och man egentligen bara hoppas på att en stor meteorit fallar på ens hus så plågan är över. Jag har för tillfället tappat förmågan att motivera mig. Vad ska jag motivera mig för? Det finns verkligen inte särskilt mycket jag vill. Jag vill bara att smärtan slutar.

Jag funderar hela tiden på DBT:n och om jag verkligen vill det. Jag hade trott att de inte skulle ta mig och att Borderline-diagnosen tas bort. Och nu blev det ju det motsatta. Jag hade lovat att göra det hela för Mana eftersom hon så länge har försökt övertyga mig att det vore bra för mig. Och så pojkvännen som förtjänar ju att jag gör allt jag kan för att bli en bättre flickvän. Så jag ska skriva under kontraktet om tre dagar och så ska jag ge det hela ett försök. Vad har jag att förlora? Jag kan inte bara såga något utan att ha försökt det, eller hur? Men statistiken ser verkligen inte så lovande ut. Över 30 % avbryter terapin och endast en tredje del blir så pass friska att Borderline-diagnosen tas bort. Jag har stått ut med min ångest och mina destruktiva tankar hela mitt liv. Sedan bröt jag ihop eftersom jag just inte kunde stå ut längre. Och nu ska jag göra en terapi som går ut på att kunna stå ut. Jag vill göra en terapi som har som resultat att allt det negativa försvinner och aldrig kan återvända. Det är nog där min motivation brister. Deras mål är inte mitt mål liksom.

Imorse hade jag ett sista möte med P. Han är fortfarande den enda inom psykvården som jag litar på. Det blir svårt att hitta en sådan tillit till C eftersom han verkar så, jag vet inte, opersonlig. Som om han endast måste ta hand om mig för stt avsluta sin utbildning istället för att han verkligen brinner för att hjälpa människor. Hur som helst, jag kramade om P och han lovade att han alltid finns där för mig om det hela med DBT:n inte fungerar. Idiotläkaren kommer i alla fall aldrig vara min läkare igen. Om jag skulle återvända till min gamla mottagning skulle jag få en annan läkare. Det känns tryggt.

Just nu är jag jättetrött. Jag har inte sovit mer än tre timmar. Jag hade velat träna när jag kommit hem från mötet med P men jag har ingen kraft. Jag fick ta en Oxascand på morgonen och lugnet sitter fortfarande kvar. P sa att jag verkade mycket mer som mig själv. Bra? Hur som helst, jag ska göra det vanliga nu. Jag ska sätta mig framför TV:n och hoppas på den där meteoriten. Eller väntar på att det blir kväll så jag kan i alla fall förflytta mig till sängen. Njuter av lugnet i mitt huvud. Mjoa.