Mycket
Jag har haft en konstig vecka. Konstig i den bemärkelsen att jag gick som på moln. Jag kan inte riktigt förklara det. Jag klarade av så mycket fastän jag mådde skit. Jag var som en robot som under kvällarna när allt var över, blev en människa med känslor igen. Just nu är jag helt slut. Jag har sovit väldigt dålig och har tillbringad hela förmiddagen i sängen, ältandes över mitt patetiska liv. Jag orkade bara inte gå upp. Nu har jag i alla fall städat undan lite och ska nog snart också diska. Och jag ska leta efter katten. Hon är bra på att gömma sig bakom dörrar just nu, stirrandes i ett hörn. Hon är så deprimerad på grund av tratten hon måste bära. Hon skakar alltid på huvudet och ramlar sedan bakåt. Men hon är väldigt tillgiven också. Man får nästan inte sätta sig någonstans, fem sekunder senare har man en katt i knät. Jag sov i gästrummet och hade katten liggandes på mina ben hela natten. Jag vill ta bort den där plastgrejen nu men det är två dagar till som den måste vara kvar. Jag tycker bara så synd om henne!
Jag har tillbringat största delen av den här veckan hos psyket, öppenvården. Jag är fortfarande inte inlagd och jag anser det vara en seger. På tisdag var jag hos P. Det var ett flummigt möte. Han märkte att jag mådde lite bättre och så pratade vi om att gå i spillor och att föga samman ens jag igen. Han pratade om en yttre kraft som gör det. Jag tyckte att det var bullshit, att man inte kan lita på en yttre kraft. Det är bara ens hjärna och ens vilja som kan ta sig ur skiten. Om man litar på en yttre kraft så skjuter man ju ansvaret ifrån sig. Jag kollade på en dokumentär om buddhismen några dagar sedan och fick veta att kvinnor anses vara lägre varelser än män inom buddhismen. Alltså kvinnor har ett sämre karma på grund av sin svartsjuka och grälsjuka karaktär. Så om en man har gjort något dåligt i ett tidigare liv så återföds han som kvinna. Karma is a bitch liksom. Jag ska fråga P om det, om han har samma inställning till kvinnor och karma.
På onsdag fick jag åka tunnelbanan för första gången själv sedan ett år tillbaka. Jag skakade av ångest, jag var spyfärdig och var säkert på att jag skulle bryta samman vilken sekund som helst. Att vara instängd med en massa främlingar som jag var övertygad om alla stirrade på mig. Ush, hemsk känsla. Men jag lyssnade på musik, läste Metro och låtsades som ingenting. Sedan hade jag det första orienteringsgruppmötet. Vi var endast tre tjejer (en fjärde dök aldrig upp ...) och två terapeuter, C och en jude. Jag säger jude eftersom jag tycker att det är asroligt med judiska terapeuter, påminner mycket om Schlomo, alltså Freud. Hehe. Jag vet inte, jag fick en Freud-känsla. Vi fick veta om mindfulness och fick göra en övning med en russin, att känna på den, att lukta på den, att smaka på den. Jag tyckte att det var jättepinsamt och löjligt men jag gjorde vad jag blev tillsagd. Fastän min russin luktade nagellack (jag hade målat min naglar den dagen) och den smakade tuggummi. Haha. Vi fick papper som jag igenkände från mötena med sjuksköterskan och hittade hennes mapp hemma. Det är precis samma papper, blah, flummigheter. Jag tyckte dock att mötet inte var så hemskt som jag hade förväntat mig. Tjejerna var trevliga och det kändes bra att C var med. Det blir tre gruppmöten till inom orienteringsfasen. Pojkvännen hämtade mig med bilen så jag slapp i alla fall att åka med tunnelbanan igen.
Men nästa dag fick jag ta mig med tunnelbanan till Liljeholmen igen, jag hade tid med C. Jag skulle också bli filmad, ush. Jag träffade en av tjejerna från gruppen utanför mottagningen och vi rökte en cigg och småpratade. Jag vill se ut som henne, hon är så lång och smal! C ställde mig en massa frågor ur Borderline-manualen eftersom jag fortfarande tvivlar på min diagnos. Jag kände inte ens av kameran. Men jag tyckte att det var jobbigt med frågorna, man måste ju hitta beteenden hos sig själv. Och alla dessa hemska känslor som styr en. Efter han hade ställt alla frågor blev jag medveten om att jag hade svarat ja alltför ofta. Alltså jag har varit ärlig och tyvärr blev det en hel massa "ja". Fan fan fan. Jag ville ju att diagnosen tas bort. Jag får resultatet om två veckor, när jag träffar C igen. Den där orienteringsfasen går bara några veckor till. Han sa att det inte finns något som talar emot att jag får börja där. Jag visar ju att jag vill: jag tar tunnelbanan, jag fyller i mina veckokort, jag har gjort hemläxan och jag har aktivt deltagit i gruppmötet. Mjoa. Men jag tror på ingenting än, jag ska vara avvaktande, det är lättare så än att bli besviken sedan. Nu ska jag också inte träffa C på två veckor, gruppmötet nästa vecka blir med två andra terapeuter.
Och så dissocierade jag igår kväll. Det började med att det sa "peeeeeeeeeeeeeeeeeeep" i mitt öra. Sedan kändes alla lukter jättestarka och jobbiga. Alla ljud också. Och så blev allting kring mig overklig, allt försvann till en annan dimension. Jag orkar nog inte med livet just nu.
Nu sitter jag här och undrar om jag verkligen har ett identitetsproblem. Om jag verkligen är en jobbig människa med humörsvängningar. Om jag verkligen är rädd för att bli övergiven. Det är jag nog. Fan fan fan!! Okej, dags för att diska, pojkvännen kommer hem från jobbet snart.
Jag har tillbringat största delen av den här veckan hos psyket, öppenvården. Jag är fortfarande inte inlagd och jag anser det vara en seger. På tisdag var jag hos P. Det var ett flummigt möte. Han märkte att jag mådde lite bättre och så pratade vi om att gå i spillor och att föga samman ens jag igen. Han pratade om en yttre kraft som gör det. Jag tyckte att det var bullshit, att man inte kan lita på en yttre kraft. Det är bara ens hjärna och ens vilja som kan ta sig ur skiten. Om man litar på en yttre kraft så skjuter man ju ansvaret ifrån sig. Jag kollade på en dokumentär om buddhismen några dagar sedan och fick veta att kvinnor anses vara lägre varelser än män inom buddhismen. Alltså kvinnor har ett sämre karma på grund av sin svartsjuka och grälsjuka karaktär. Så om en man har gjort något dåligt i ett tidigare liv så återföds han som kvinna. Karma is a bitch liksom. Jag ska fråga P om det, om han har samma inställning till kvinnor och karma.
På onsdag fick jag åka tunnelbanan för första gången själv sedan ett år tillbaka. Jag skakade av ångest, jag var spyfärdig och var säkert på att jag skulle bryta samman vilken sekund som helst. Att vara instängd med en massa främlingar som jag var övertygad om alla stirrade på mig. Ush, hemsk känsla. Men jag lyssnade på musik, läste Metro och låtsades som ingenting. Sedan hade jag det första orienteringsgruppmötet. Vi var endast tre tjejer (en fjärde dök aldrig upp ...) och två terapeuter, C och en jude. Jag säger jude eftersom jag tycker att det är asroligt med judiska terapeuter, påminner mycket om Schlomo, alltså Freud. Hehe. Jag vet inte, jag fick en Freud-känsla. Vi fick veta om mindfulness och fick göra en övning med en russin, att känna på den, att lukta på den, att smaka på den. Jag tyckte att det var jättepinsamt och löjligt men jag gjorde vad jag blev tillsagd. Fastän min russin luktade nagellack (jag hade målat min naglar den dagen) och den smakade tuggummi. Haha. Vi fick papper som jag igenkände från mötena med sjuksköterskan och hittade hennes mapp hemma. Det är precis samma papper, blah, flummigheter. Jag tyckte dock att mötet inte var så hemskt som jag hade förväntat mig. Tjejerna var trevliga och det kändes bra att C var med. Det blir tre gruppmöten till inom orienteringsfasen. Pojkvännen hämtade mig med bilen så jag slapp i alla fall att åka med tunnelbanan igen.
Men nästa dag fick jag ta mig med tunnelbanan till Liljeholmen igen, jag hade tid med C. Jag skulle också bli filmad, ush. Jag träffade en av tjejerna från gruppen utanför mottagningen och vi rökte en cigg och småpratade. Jag vill se ut som henne, hon är så lång och smal! C ställde mig en massa frågor ur Borderline-manualen eftersom jag fortfarande tvivlar på min diagnos. Jag kände inte ens av kameran. Men jag tyckte att det var jobbigt med frågorna, man måste ju hitta beteenden hos sig själv. Och alla dessa hemska känslor som styr en. Efter han hade ställt alla frågor blev jag medveten om att jag hade svarat ja alltför ofta. Alltså jag har varit ärlig och tyvärr blev det en hel massa "ja". Fan fan fan. Jag ville ju att diagnosen tas bort. Jag får resultatet om två veckor, när jag träffar C igen. Den där orienteringsfasen går bara några veckor till. Han sa att det inte finns något som talar emot att jag får börja där. Jag visar ju att jag vill: jag tar tunnelbanan, jag fyller i mina veckokort, jag har gjort hemläxan och jag har aktivt deltagit i gruppmötet. Mjoa. Men jag tror på ingenting än, jag ska vara avvaktande, det är lättare så än att bli besviken sedan. Nu ska jag också inte träffa C på två veckor, gruppmötet nästa vecka blir med två andra terapeuter.
Och så dissocierade jag igår kväll. Det började med att det sa "peeeeeeeeeeeeeeeeeeep" i mitt öra. Sedan kändes alla lukter jättestarka och jobbiga. Alla ljud också. Och så blev allting kring mig overklig, allt försvann till en annan dimension. Jag orkar nog inte med livet just nu.
Nu sitter jag här och undrar om jag verkligen har ett identitetsproblem. Om jag verkligen är en jobbig människa med humörsvängningar. Om jag verkligen är rädd för att bli övergiven. Det är jag nog. Fan fan fan!! Okej, dags för att diska, pojkvännen kommer hem från jobbet snart.
Kommentarer
Trackback
