Likgiltighet, äckel, själens icke-existens och livets svårigheter
Jag har upptäckt en ny känsla hos mig. Den är egentligen inte ny. Men jag har ju aldrig riktigt analyserat mina känslor eller tänkt på dem på ett djupare plan. Jag har tänkt på känslor i allmänhet, känslor som är normala och reglerade. Som hos friska människor. Men jag har ju nu förstått att jag inte har ett särskilt friskt förhållande till mina känslor. Så jag har på sistone lagt märke till känslor som har dykt upp inom mig och hur jag antingen trycker ner dem, låter dem stanna inom mig eller hur jag uttrycker dem i lite för extrema former. Hur som helst, någon dag sedan dog likgiltigheten upp. Likgiltighet för allt som händer med mig och med folk kring mig. Jag la märke till det eftersom jag för en gångs skull inte brydde mig om vad andra sa eller vad som kommer hända nästa sekund. Men efter jag hade lagt märke till denna känsla började ångesten stiga upp. Likgiltighet betyder ju nästan empatilöshet. Så jag måste ju vara en dålig människa, en ond människa? Hur fan kan jag inte bry mig om vad andra säga eller vad som händer dem?
En känsla till dök upp igår: äckel. Jag har alltid haft svårt med att beskriva mina känslor så det här med att upptäcka känslor och benämna dem är rätt nytt för mig. Jag är nämligen ledsen på att bli tillfragad hur jag mår och endast kunna svara med: jag vet inte. Äckel. En äckel för allt det kroppsliga hos mig själv. Det gick så långt att jag fick impulsen att skära av mina bröst och sticka en kniv i min feta mage. Äckel för allt det kroppsliga hos andra. Pojkvännens snarkandet, hans lukt, andra människors andning. Allting kändes bara äckligt. Det gick alltså över till en extrem självförakt. Och igen känslan av att jag är en dålig människa. Hur kan jag tycka att pojkvännen är äcklig? Hur kan jag tycka att andra människors naturliga kroppsliga beteende är äckligt?
Så jag vet inte om det är bra att jag försöker identifiera mina känslor. Det har ju gått bra så länge med att förtrycka dem, med att låta dem stanna inne utan att tänka för mycket på dem. Så länge dem i alla fall inte var alltför påtagliga. Det är ångestens fel. Allting är ångestens fel. Om jag inte hade ångest, hade jag aldrig känt behovet av att benämna mina känslor. Hade jag inte ångest hade jag kunnat utnyttja det lilla potentialet jag har och hade kanske varit lycklig. Jag hatar dig mister ångest! Grrr.
Igår hade jag ett möte med P. Vi pratade just om min likgiltighet. Han var övertygad om att mitt jag försöker hitta sin plats i min själ nu. Att allting måste utbalanseras så allting blir en enhet igen. Flum. Jag förstår att det pågår en kamp inom mig, jag för ju denna kamp. Men vad har likgiltighet och känslokyla med balans att göra? Det är inte balans, det är ett tillstånd utanför hela känslospektrumet. Jag ville att han förklarade en del saker för mig. Jag tror att han blev lite ledsen på mig. Det handlade om buddhismen och själen. Jag ville veta om det fanns en ursprungssjäl och vem som hade första själen, apan, cellen? Han sa någonting om att det andliga har funnits innan det materiella. Men hur vet han det? Finns det bevis? Nä. Och han trodde inte att kvinnor har sämre karma än män. Ah, men han var säkert på att man kan förflytta sig från en kropp till en annan när man känner stark empati för någon. Jag skrattade mycket. Men när han började nämna antroposofin och Rudolf Steiner blev mitt ansiktsuttryck nog surt. Flum. Jag har kommit fram till är att alla människor som tror på själens existens och själsvandring har en instinktiv rädsla inom sig: rädslan för döden. Rädslan för att det här icke-perfekta livet ska vara allt. Det är oftast lättare att hitta en lösning som inte kan bevisas än att stå ut med verkligheten. Jag tycker om P. Men att han inte visste vad "eklekticism" är gjorde mig lite besviken. Eller så förstod han bara inte mitt uttal.
Idag var det DBT-grupp igen. Den här gången var det en kvinna som ledde det hela. Och så började det med mindfulness igen. Jag är avundsjuk på de andra i gruppen som faktiskt verka kunna avslappna och följa instruktionerna. Jag sitter bara och stirrar på mina händer. Men jag försöker verkligen. Idag fick vi tänka oss tillbaka till när vi vaknande på morgonen, när vi gick utanför dörren och när vi var på vägen till enheten. Det gick för några sekunder att göra det, men sedan vandrade mina tankar iväg. Jag undrar varför jag har så svårt med det? Det går så långsamt, kanske det är det. Lugnet som jag inte kan stå ut med. Jag fick veta att C kommer endast jobba där i ett år, sedan är hans PTP-tid över. Bra det, så om jag kommer in och jag behöver längre än de 10 månader som hans tid där fortfarande varar så måste jag byta terapeut. Dessutom får de andra skriva kontrakt redan nästa vecka. Varför inte jag? Jo, därför att C var sjuk i en vecka och den här veckan är han bortrest. Varför måste jag få den enda terapeuten där utan erfarenhet och som kommer inom snart ändå lämna stället? Så det var det jag tänkte på när vi gjorde mindfulness-övningen. Kanske det var inte mitt fel att det inte fungerade så bra då? Vi pratade om relationer också, en av modulerna av terapin. Det är nog det jag har minst problem med, tror jag i alla fall. Okej, jag har svårigheter med att be om hjälp, jag har hjälpsyndromet och ställer alltid upp. Men det är nog inte onormalt.
Bah, det enda jag vill att de ska hjälpa mig med är ångesten. Om den bara försvann. Och hetsätningen kanske. Men jag tror att allt det negativa kring mig skulle försvinna om bara ångesten försvann. Men nej. Jag fick höra igen att ångesten aldrig kommer att försvinna, utan att jag kommer att lära mig stå ut med den. Det gör mig ju inte mindre handikappad. Ibland önskade jag att skulle kunna lugnande hela livet ut så jag kunde hantera de få gångerna jag måste lämna lägenheten. Annars blir jag gärna eremit. Jag vet inte, allting känns olustigt idag. Det har nog också att göra med att jag slang i mig 200 gr godis. Jag mår fortfarande illa av det. Hetsätningen har blivit värre tror jag. Men jag spyr ju inte upp det. Det är nog ännu värre än bulimi. Jag kan inte ens få mig spy upp allting. Utan jag sitter och surar och självhatar. Plus en hemsk mensvärk.
Oj, det här har blivit ett långt inlägg. Men det pågår mycket inom mig just nu. Och så är jag trött. Zoplikon verkar inte längre och jag undrar om jag kan ta den dubbla dosen? Eller får man inte det? Jag vill ju inte få någon hjärnskada. Jag ska hoppa över tabletten några dagar, kanske den gör sitt då igen. Propavan är sockerpiller för mig just nu. De gör inget mer än att ge mig mardrömmar. Jag kommer ihåg när jag tog två Propavan för första gången. Jag tog dem, 30 mg Oxascand och 7,5 mg Zoplikon. Det var på avdelningen. Jag sprang i en vägg och fick en blodig näsa. Just nu tar jag endast en Propavan, kanske jag ska försöka med två? Men då blir jag nog bakis som i helvete. Jag tål ju inte antihistaminer. Tablettsnack är tråkigt. Stekpanna på bakhuvudet är nog det smartaste. Eller helt grottmänniska-style: en stor klubba. Haha.
Nej. Nu räcker det. Jag ska sova i gästrummet inatt så jag inte väcker pojkvännen eftersom jag inte kan somna. Jag lever i exil. Men självvald, det var mitt förslag. Det finns en TV där så jag ska nog titta på dålig skit som Jerry Springer inatt. Oh joy.
En känsla till dök upp igår: äckel. Jag har alltid haft svårt med att beskriva mina känslor så det här med att upptäcka känslor och benämna dem är rätt nytt för mig. Jag är nämligen ledsen på att bli tillfragad hur jag mår och endast kunna svara med: jag vet inte. Äckel. En äckel för allt det kroppsliga hos mig själv. Det gick så långt att jag fick impulsen att skära av mina bröst och sticka en kniv i min feta mage. Äckel för allt det kroppsliga hos andra. Pojkvännens snarkandet, hans lukt, andra människors andning. Allting kändes bara äckligt. Det gick alltså över till en extrem självförakt. Och igen känslan av att jag är en dålig människa. Hur kan jag tycka att pojkvännen är äcklig? Hur kan jag tycka att andra människors naturliga kroppsliga beteende är äckligt?
Så jag vet inte om det är bra att jag försöker identifiera mina känslor. Det har ju gått bra så länge med att förtrycka dem, med att låta dem stanna inne utan att tänka för mycket på dem. Så länge dem i alla fall inte var alltför påtagliga. Det är ångestens fel. Allting är ångestens fel. Om jag inte hade ångest, hade jag aldrig känt behovet av att benämna mina känslor. Hade jag inte ångest hade jag kunnat utnyttja det lilla potentialet jag har och hade kanske varit lycklig. Jag hatar dig mister ångest! Grrr.
Igår hade jag ett möte med P. Vi pratade just om min likgiltighet. Han var övertygad om att mitt jag försöker hitta sin plats i min själ nu. Att allting måste utbalanseras så allting blir en enhet igen. Flum. Jag förstår att det pågår en kamp inom mig, jag för ju denna kamp. Men vad har likgiltighet och känslokyla med balans att göra? Det är inte balans, det är ett tillstånd utanför hela känslospektrumet. Jag ville att han förklarade en del saker för mig. Jag tror att han blev lite ledsen på mig. Det handlade om buddhismen och själen. Jag ville veta om det fanns en ursprungssjäl och vem som hade första själen, apan, cellen? Han sa någonting om att det andliga har funnits innan det materiella. Men hur vet han det? Finns det bevis? Nä. Och han trodde inte att kvinnor har sämre karma än män. Ah, men han var säkert på att man kan förflytta sig från en kropp till en annan när man känner stark empati för någon. Jag skrattade mycket. Men när han började nämna antroposofin och Rudolf Steiner blev mitt ansiktsuttryck nog surt. Flum. Jag har kommit fram till är att alla människor som tror på själens existens och själsvandring har en instinktiv rädsla inom sig: rädslan för döden. Rädslan för att det här icke-perfekta livet ska vara allt. Det är oftast lättare att hitta en lösning som inte kan bevisas än att stå ut med verkligheten. Jag tycker om P. Men att han inte visste vad "eklekticism" är gjorde mig lite besviken. Eller så förstod han bara inte mitt uttal.
Idag var det DBT-grupp igen. Den här gången var det en kvinna som ledde det hela. Och så började det med mindfulness igen. Jag är avundsjuk på de andra i gruppen som faktiskt verka kunna avslappna och följa instruktionerna. Jag sitter bara och stirrar på mina händer. Men jag försöker verkligen. Idag fick vi tänka oss tillbaka till när vi vaknande på morgonen, när vi gick utanför dörren och när vi var på vägen till enheten. Det gick för några sekunder att göra det, men sedan vandrade mina tankar iväg. Jag undrar varför jag har så svårt med det? Det går så långsamt, kanske det är det. Lugnet som jag inte kan stå ut med. Jag fick veta att C kommer endast jobba där i ett år, sedan är hans PTP-tid över. Bra det, så om jag kommer in och jag behöver längre än de 10 månader som hans tid där fortfarande varar så måste jag byta terapeut. Dessutom får de andra skriva kontrakt redan nästa vecka. Varför inte jag? Jo, därför att C var sjuk i en vecka och den här veckan är han bortrest. Varför måste jag få den enda terapeuten där utan erfarenhet och som kommer inom snart ändå lämna stället? Så det var det jag tänkte på när vi gjorde mindfulness-övningen. Kanske det var inte mitt fel att det inte fungerade så bra då? Vi pratade om relationer också, en av modulerna av terapin. Det är nog det jag har minst problem med, tror jag i alla fall. Okej, jag har svårigheter med att be om hjälp, jag har hjälpsyndromet och ställer alltid upp. Men det är nog inte onormalt.
Bah, det enda jag vill att de ska hjälpa mig med är ångesten. Om den bara försvann. Och hetsätningen kanske. Men jag tror att allt det negativa kring mig skulle försvinna om bara ångesten försvann. Men nej. Jag fick höra igen att ångesten aldrig kommer att försvinna, utan att jag kommer att lära mig stå ut med den. Det gör mig ju inte mindre handikappad. Ibland önskade jag att skulle kunna lugnande hela livet ut så jag kunde hantera de få gångerna jag måste lämna lägenheten. Annars blir jag gärna eremit. Jag vet inte, allting känns olustigt idag. Det har nog också att göra med att jag slang i mig 200 gr godis. Jag mår fortfarande illa av det. Hetsätningen har blivit värre tror jag. Men jag spyr ju inte upp det. Det är nog ännu värre än bulimi. Jag kan inte ens få mig spy upp allting. Utan jag sitter och surar och självhatar. Plus en hemsk mensvärk.
Oj, det här har blivit ett långt inlägg. Men det pågår mycket inom mig just nu. Och så är jag trött. Zoplikon verkar inte längre och jag undrar om jag kan ta den dubbla dosen? Eller får man inte det? Jag vill ju inte få någon hjärnskada. Jag ska hoppa över tabletten några dagar, kanske den gör sitt då igen. Propavan är sockerpiller för mig just nu. De gör inget mer än att ge mig mardrömmar. Jag kommer ihåg när jag tog två Propavan för första gången. Jag tog dem, 30 mg Oxascand och 7,5 mg Zoplikon. Det var på avdelningen. Jag sprang i en vägg och fick en blodig näsa. Just nu tar jag endast en Propavan, kanske jag ska försöka med två? Men då blir jag nog bakis som i helvete. Jag tål ju inte antihistaminer. Tablettsnack är tråkigt. Stekpanna på bakhuvudet är nog det smartaste. Eller helt grottmänniska-style: en stor klubba. Haha.
Nej. Nu räcker det. Jag ska sova i gästrummet inatt så jag inte väcker pojkvännen eftersom jag inte kan somna. Jag lever i exil. Men självvald, det var mitt förslag. Det finns en TV där så jag ska nog titta på dålig skit som Jerry Springer inatt. Oh joy.
Kommentarer
Trackback
