Miss Zombilicious - annorlunda

Jag har fått höra någon gång att jag överdriver eftersom det jag känner har jag redan känt tidigare, att jag vet att det kommer att gå över. Men vad händer om det inte går över? Vad om denna förbannade ångest, dessa fördjävliga självförbråelser, detta djupa självhat, denna längtan efter ett slut, denna ihållande panik, vad är om det inte försvinner? Jag väntar och väntar och väntar. Jag väntar på att det ska gå över. Men det gör det inte. Det blir endast värre. Jag tror att jag just nu är fången i en dissociation. Eller så är jag gränspsykotisk. Jag når inte verkligheten. Jag har ingen klarhet. Allting är bakom en djup dimma. Ibland vet jag inte ens vad jag gör. Ibland kan jag inte tänka klart. Och hela tiden får jag höra "vad sa du?". Jag kan inte uttrycka mig längre, mina tankar är snabbare än min mun. Idag fick jag ett samtal om att terapeuten på DBT:n är sjuk och mötet imorgon är inställt. Inte så farligt egentligen. Men kvinnan som jag pratade med förstod inte vad jag sa. Jag försökte prata tydligt, jag vill skylla på att jag inte är svensk och att det måste vara mitt utal. Men nej, det var att jag själv inte visste vad jag sa. Jag vet inte vad det är. Jag är bortkopplad. Och ångesten slutar inte. Och överallt finns det triggare. Jag vill dö. Det är bara så. Jag vill inte leva så. Jag är inte värt att leva. Jag kan inte hitta meningen med livet. Jag är så ensam. Jag kan inte ge något. Och jag står inte ut längre. Pojkvännen frågade att om jag skulle vara var som helst just nu, var jag skulle vilja vara. Jag svarade medvetslös i min säng. En karta Imovane och en flaska vodka är väldigt lockande just nu. Jag hatar att vara så här dramatisk. Men det är mina tankar, de är nog dramatiska. Och det värsta är att ingen verkar bry sig. Pojkvännen gör visst det men han orkar inte mer. Det skulle förmodligen vara en befrielse för honom om jag försvann. Två, tre tårar och en känsla av frihet. Jag vet inte hur jag skall övertyga mig själv till att vilja leva. Jag vill inte leva, inte så här. Jag ser inte ljuset i tunneln. Endast mörkret. Och den där irriterande känslan av att vara bortkopplad från verkligheten. Som om min hjärna vore trött. Jag kommer aldrig vara mig själv igen. Jag kommer aldrig kunna använda mig av mina intellektuella resurser igen. Det är över. Vad har jag att leva för? Jag behöver hjälp men vet inte vart jag ska vända mig. Fan.