Dörrar som stängs
Det blev 5 mg Sobril som jag hittade i något vrå. Jag vet inte om det hjälpte. Först så blev ångesten ännu starkare men nu är jag nästan lugn. Hur mycket kan egentligen 5 mg Sobril göra? Nästa gång blir det en halv (7,5 mg) Oxascand istället.
Jag bad pojkvännen om de saker som terapeuten sa att jag skulle be om. Alla handtagen är borttagna från fönstrena nu. Det viktigaste var balkongdörren. Den går nu inte att öppna den helt längre, jag kan inte komma ut på balkongen. Det är så patetiskt att sådant måste göras. Jag känner mig på något sätt omyndigförklarad. Men det är bra så. En dörr är stängd. Men sedan hade pojkvännen för sig att gömma sina sömntabletter och då fick jag panik. Riktigt panik, jag försökte slå honom och började storgråta. Man kan inte ta allt ifrån mig, inte alla mina bakdörrar, det fungerar inte så! Okej, det var nu inte alla bakdörrar men de lättaste är låsta för mig nu. Och jag känner panik, känner att jag ännu mindre har kontroll över mitt eget öde.
Sedan blev det storbråk. Det började med att jag bad honom att inte prata om sina planer gällande vad han skall göra när jag har dött eller när han hittar mig död. Om han talar om det så känns det som om han redan har gett upp, som om han redan har förliknat sig med faktumet att jag kommer att dö snart. Därmed tar han styrka ifrån mig, det lilla hoppet jag har kvar. Jag vill inte såra någon, jag vill inte göra någon illa. Och jag förstår att jag gör det genom att jag mår dålig. Men jag kan bara göra så mycket. Ingen kan förstå hur svårt det är för mig att träffa P och vara ärlig, att be om hjälp. Jag gör inte sådant, det är inte jag. Men jag gör det för att visa att jag vill kämpa, eller i alla fall försöker få hjälp. Mer kan jag inte göra. Jag tog Sobrilen för pojkvännens skull, för att lugna ner honom. Jag går till P för hans skull, inte för min. Jag bryr mig inte längre om mitt liv, mig själv. Men jag vill inte såra någon så jag försöker. Och allt jag får höra är att jag är egoistisk och att jag inte kan se att andra lider av hur jag mår. Han sa saker att skulle ha låtit bli säga. När man bråkar är det nog oftast så. Men dessa saker har brunnit sig i min hjärna och har skapat ännu mer rädslor. Men jag förstår honom och jag vill ju vara en bra flickvän. Jag vet inte hur jag ska bete mig. Vad mer kan jag göra? Jag vill gärna vara helt ensam och inte ha kontakt med någon. Då kan ingen se mig och ingen vet hur jag mår. Så jag kan inte såra någon. Men om jag är ensam är jag förlorad.
Jävla skit.
Jag bad pojkvännen om de saker som terapeuten sa att jag skulle be om. Alla handtagen är borttagna från fönstrena nu. Det viktigaste var balkongdörren. Den går nu inte att öppna den helt längre, jag kan inte komma ut på balkongen. Det är så patetiskt att sådant måste göras. Jag känner mig på något sätt omyndigförklarad. Men det är bra så. En dörr är stängd. Men sedan hade pojkvännen för sig att gömma sina sömntabletter och då fick jag panik. Riktigt panik, jag försökte slå honom och började storgråta. Man kan inte ta allt ifrån mig, inte alla mina bakdörrar, det fungerar inte så! Okej, det var nu inte alla bakdörrar men de lättaste är låsta för mig nu. Och jag känner panik, känner att jag ännu mindre har kontroll över mitt eget öde.
Sedan blev det storbråk. Det började med att jag bad honom att inte prata om sina planer gällande vad han skall göra när jag har dött eller när han hittar mig död. Om han talar om det så känns det som om han redan har gett upp, som om han redan har förliknat sig med faktumet att jag kommer att dö snart. Därmed tar han styrka ifrån mig, det lilla hoppet jag har kvar. Jag vill inte såra någon, jag vill inte göra någon illa. Och jag förstår att jag gör det genom att jag mår dålig. Men jag kan bara göra så mycket. Ingen kan förstå hur svårt det är för mig att träffa P och vara ärlig, att be om hjälp. Jag gör inte sådant, det är inte jag. Men jag gör det för att visa att jag vill kämpa, eller i alla fall försöker få hjälp. Mer kan jag inte göra. Jag tog Sobrilen för pojkvännens skull, för att lugna ner honom. Jag går till P för hans skull, inte för min. Jag bryr mig inte längre om mitt liv, mig själv. Men jag vill inte såra någon så jag försöker. Och allt jag får höra är att jag är egoistisk och att jag inte kan se att andra lider av hur jag mår. Han sa saker att skulle ha låtit bli säga. När man bråkar är det nog oftast så. Men dessa saker har brunnit sig i min hjärna och har skapat ännu mer rädslor. Men jag förstår honom och jag vill ju vara en bra flickvän. Jag vet inte hur jag ska bete mig. Vad mer kan jag göra? Jag vill gärna vara helt ensam och inte ha kontakt med någon. Då kan ingen se mig och ingen vet hur jag mår. Så jag kan inte såra någon. Men om jag är ensam är jag förlorad.
Jävla skit.
Kommentarer
Trackback
