Miss Zombilicious - annorlunda

Jag vet ingenting just nu. Jag vet inte vad som är känslor och vad som är förnuftet. Jag kan inte skilja mellan dessa två längre. Alla tankar, alla planer, allting känns som förnuftigt. Det är som att kallt planera någonting genom att ta allting med i avvägandet, genom att förutse alla eventualiteter. Visst låter det som förnuftigt tänkande? Men inte i det sammanhanget det händer hos mig just nu. Ibland känns det bara så fel, ibland tänker jag på andra, på allt som kan förstöras. Så kanske det där är förnuftet? Känslan att det är fel?!? Och sedan finns ångesten kvar. Men den har inte mycket med tankarna i sig att göra. Tror jag i alla fall. Ibland är ångesten för stark, ibland vill jag använda mig av resultatet av mina tankar. Impulsaktig. Samtidigt tror jag att det också kan hända när jag är lugnt. Jag vet ingenting. Jag vet inte vad jag gör. Eller vad jag tänker, tycker, känner. Allting är endast förvirring. Hur kan jag planera kallt, förutseendet? Det är ju inte normalt!! Men jag har tappat all min kraft, all min vilja, alla mina förhoppningar kring framtiden. Jag kan inte förställa mig en framtid, jag har tappat förmågan att tänka långsiktigt. Allting är mörkt och jag är övertygad om att det förblir mörkt. Jag är övertygad om att ingen kan hjälpa mig eftersom ingen förstår mig, ingen vill lyssna, ingen vill besväras. Ska jag vara rädd för mig själv? Ska jag vara lugn? Vad ska jag göra? Vad ska jag tänka? Vad ska jag känna? Jag vet inte. Jag tror att jag är himla rädd för mig själv. Ibland, när jag tycker att allt jag tänker är vansinne, så kan jag se mig själv och vill bara skrika: vad fan gör du? Om jag endast hade förmågan att söka hjälp. Var enda gång jag gör det blir det fel, var enda jävla gång. Jag tror att jag skulle bli inlagd, jag är en fara för mig själv. Men jag vill inte ta steget. Jag vill inte lämna tryggheten av lägenheten. Jag vill inte lämna katten eller oroa pojkvännen. Och jag vill inte hamna på avdelningen där idiotläkaren är överläkare. Så vad ska jag göra? Kan inte någon tar ett beslut för mig? Snälla. Jag är förlamad av rädsla samtidigt som mina planer lugnar mig. Vad fan är fel med mig? Imorgon på sen eftermiddagen har en tid med terapeuten, en kort tid, kanske 20 minuter. Hur ska jag kunna förklara för honom vad som händer i mitt huvud? Att ta lugnande hjälper ju inte mot detta kalla lugnet i mitt huvud när jag fantiserar om vägen ut, om befrielsen. Är det här normalt?!? I am seriously fucked up!!