Miss Zombilicious - annorlunda

Tuff dag. Jag vet inte vart allting kommer att leda. Jag orkar inte tänka på imorgon. Jag vill inte att det blir imorgon. Jag vill somna och inte vakna förrän allting är över. Det viktigaste är nog att allt endast stannar att vara tankar och aldrig går över till handlingar. Jag har hela kvällen funderat över om jag vill bli inlagd. Kanske det är det bästa, endast för min egen säkerhet just nu. För att inte såra de människor kring mig. För att visa dem att jag bryr mig. Men så finns det rösten, nej, inte rösten. Jag hör inga röster. Utan det finns den delen av mig som vill att det går för långt. Jag vet inte. Jag vet ingenting. Om jag blir inlagd vill jag gärna komma till avdelningen jag känner till, där jag de flesta av personalen. Men på den avdelningen är just idiotläkaren överläkare. Och han kommer aldrig ge mig lugnande, förmodligen får jag då någon antipsykosskit, bara inte något som är avsett till att hjälpa. Eller så kommer de att tvinga i mig Theralen och allting blir bara sämre. Om jag kommer till en annan avdelning så blir det ny personal och jag kommer inte kunna känna mig trygg utan vara på spänn hela tiden. Men jag vet att några dagar på en avdelning med en massa piller i kroppen skulle vara bra för mig. Att få det lugnt och att få tankarna blir mindre starka.

Jag har nämligen hela tiden skjuka fantasier, om friheten, om olika sätt att nå friheten. Och som jag sa i ett tidigare inlägg, dessa fantasier skrämmer mig inte utan ge mig ett mål. Samtidigt vet jag att det är fel fel fel. Någonting är helt fel med mig. Vi ska se hur helgen blir. Jag kommer att ta Oxascand och pojkvännen är hemma. Varför kan jag inte bara få normal? Varför måste min existentiella ångest blandas med Weltschmerz, självförbråelser, självhat och skuld - och skamkänslor? Har jag degenerat och blivit tonåring igen? Jag ska hoppa över Imovane ikväll, endast Propavan. Bara 6 Propavan kvar. Jag tors inte ringa efter ett nytt recept. Jag tror om jag inte hade den där paranoian kring idiotläkaren hade allting varit redan bättre. Denna paranoia är dock inte sjuklig utan endast ett resultat av läkarens beteende och uppförande, blandat med starka ångestkänslor som har kring folk som liknar min far.

Okej. Ska lägga mig i gästrummet nu, framför TV:n. Jag vill inte väcka pojkvännen under natten när jag inte kan sova. Han måste ju jobba. Känner ni till Dresden Dolls? Jag älskar den här låten, Girl Anachronism:

you can tell
from the scars on my arms
and cracks in my hips
and the dents in my car
and the blisters on my lips
that i'm not the carefullest of girls

 

you can tell
from the glass on the floor
and the strings that're breaking
and i keep on breaking more
and it looks like i am shaking
but it's just the temperature
and then again
if it were any colder i could disengage
if i were any older i could act my age
but i dont think that youd believe me
it's
not
the
way
i'm
meant
to
be
it's just the way the operation made me

 

and you can tell
from the state of my room
that they let me out too soon
and the pills that i ate
came a couple years too late
and ive got some issues to work through
there i go again
pretending to be you
make-believing
that i have a soul beneath the surface
trying to convince you
it was accidentally on purpose

 

i am not so serious
this passion is a plagiarism
i might join your century
but only on a rare occasion
i was taken out
before the labor pains set in and now
behold the world's worst accident
i am the girl anachronism

 

and you can tell
by the red in my eyes
and the bruises on my thighs
and the knots in my hair
and the bathtub full of flies
that i'm not right now at all
there i go again
pretending that i'll fall
don't call the doctors
cause they've seen it all before
they'll say just
let
her
crash
and
burn
she'll learn
the attention just encourages her

 

and you can tell
from the full-body cast
that i'm sorry that i asked
though you did everything you could
(like any decent person would)
but i might be catching so don't touch
you'll start believeing youre immune to gravity and stuff
don't get me wet
because the bandages will all come off

 

and you can tell
from the smoke at the stake
that the current state is critical
well it is the little things, for instance:
in the time it takes to break it she can make up ten excuses:
please excuse her for the day, its just the way the medication makes her...

 

i dont necessarily believe there is a cure for this
so i might join your century but only as a doubtful guest
i was too precarious removed as a caesarian
behold the worlds worst accident
I AM THE GIRL ANACHRONISM