Jag ... jag ... jag ... vet inte
Nu har det blivit värre med sömnen också. Jag kan inte sova trots massor med sömnmedicin. Katten har dessutom blivit könsmogen och skriker dagarna ut. Stackarn. Jag kan inte ens vara arg på henne eftersom hon råder ju inte för det. Jag har i alla fall gått upp ungefär en timme sedan och försöker nu att acceptera verkligheten. Eller hellre att ignorera verkligheten. Jag borde duscha, jag borde träna, jag borde äta något. Pojkvännen har ledig idag men han är ute och hjälper sin syster med att handla. Så jag är ensam hemma med mina tankar som precis har vaknat till liv igen.
Jag träffade P igår. Jag vet inte om det led till något. Han sa att han känner vanmakt och vill inte ge mig några tips eftersom de ändå inte kommer att hjälpa. Jag vill nämligen inte, jag vill inte ta emot hjälp. Det låter konstigt men allt inom mig är på vakt, är rädd för att bli upptäckt, att förintas, att luras. Det är inte paranoia eller något liknande utan mer en känsla av instiktivt försvar. Att höra från sin terapeut att han känner sig vanmäktig är ju inget roligt alls. Han borde ju veta hur man skall handskas sådana som mig. Men å andra sidan uppskattar jag ärligheten. Det gör att jag ännu mer förlitar mig på honom.
Han ringde faktiskt strax efter jag hade vaknat idag. Han bryr sig. Jag hade inte trott att det fanns någon inom psykvården som verkligen bryr sig. Han hade pratat med idiotläkaren igen och jag får nu byta läkare, men det spelar ändå ingen roll. Så länge jag står på väntelistan för DBT:n kan jag inte göra något och den andra läkaren på mottagningen har så fullt upp att hon inte kan ta emot nya patienter. Så det är egentligen status quo. Dessutom påpekades det en gång till att idiotläkaren endast är överläkare för en sluten avdelning och att det finns flera. Jag behöver alltså inte hamna på hans avdelning. Hur som helst, P sa att idiotläkaren tror att allt det här är endast ett utagerande från min sida. Med andra ord: jag manipulerar och överreagerar. Varför skulle jag göra så? Om jag ville ha uppmärksamhet och piller skulle jag åka till sjukhus, skrika och slå omkring. Och inte såra folk kring mig. Då skulle jag ju få hur mycket uppmärksamhet som helst. Jag förstår inte hur idiotläkaren över huvud taget får uttala sig om mig. Han känner inte mig, han har träffat mig tre gånger (sammanlagd 15 minuter). Ändå har han en massa antagande om mig.
Jag vet nu inte om jag vill ringa till psykjouren eller inte. P menar att det vore bra att vara inlagd just nu eftersom det har spårat ut och jag är just nu i en vädligt mörk plats och det kan när som helst gå åt helvete. Men jag skulle ju komma till en avdelning där jag inte känner personalen, idiotläkaren är ju överläkare på min gamla avdelning. Det känns otryggt. Jag vill egentligen bara att allting slutar. Det är allt jag vet.
Jag träffade P igår. Jag vet inte om det led till något. Han sa att han känner vanmakt och vill inte ge mig några tips eftersom de ändå inte kommer att hjälpa. Jag vill nämligen inte, jag vill inte ta emot hjälp. Det låter konstigt men allt inom mig är på vakt, är rädd för att bli upptäckt, att förintas, att luras. Det är inte paranoia eller något liknande utan mer en känsla av instiktivt försvar. Att höra från sin terapeut att han känner sig vanmäktig är ju inget roligt alls. Han borde ju veta hur man skall handskas sådana som mig. Men å andra sidan uppskattar jag ärligheten. Det gör att jag ännu mer förlitar mig på honom.
Han ringde faktiskt strax efter jag hade vaknat idag. Han bryr sig. Jag hade inte trott att det fanns någon inom psykvården som verkligen bryr sig. Han hade pratat med idiotläkaren igen och jag får nu byta läkare, men det spelar ändå ingen roll. Så länge jag står på väntelistan för DBT:n kan jag inte göra något och den andra läkaren på mottagningen har så fullt upp att hon inte kan ta emot nya patienter. Så det är egentligen status quo. Dessutom påpekades det en gång till att idiotläkaren endast är överläkare för en sluten avdelning och att det finns flera. Jag behöver alltså inte hamna på hans avdelning. Hur som helst, P sa att idiotläkaren tror att allt det här är endast ett utagerande från min sida. Med andra ord: jag manipulerar och överreagerar. Varför skulle jag göra så? Om jag ville ha uppmärksamhet och piller skulle jag åka till sjukhus, skrika och slå omkring. Och inte såra folk kring mig. Då skulle jag ju få hur mycket uppmärksamhet som helst. Jag förstår inte hur idiotläkaren över huvud taget får uttala sig om mig. Han känner inte mig, han har träffat mig tre gånger (sammanlagd 15 minuter). Ändå har han en massa antagande om mig.
Jag vet nu inte om jag vill ringa till psykjouren eller inte. P menar att det vore bra att vara inlagd just nu eftersom det har spårat ut och jag är just nu i en vädligt mörk plats och det kan när som helst gå åt helvete. Men jag skulle ju komma till en avdelning där jag inte känner personalen, idiotläkaren är ju överläkare på min gamla avdelning. Det känns otryggt. Jag vill egentligen bara att allting slutar. Det är allt jag vet.
Kommentarer
Trackback
