Mos i huvudet
Igen denna påfrestande ångest. Igen dessa dumma tankar. Igen ett kaos av känslor. Igen en dag som präglades av gråt, impulser och onda önskningar. Men allt mitt huvud säger är: Jag vill inte till sjukhuset, jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte. Jag vet ingenting, jag känner allting. Paniken stiger upp men kommer aldrig ut. Tankar är inte handlingar försöker jag säga till mig själv. Än så länge har jag kontrollen. Eller har jag det?
Jag vill att alla ska låta mig vara ifred. Men i mitt huvud finns P som kommer vara besviken över att jag inte har vänt mig till psykjouren. Och så är jag rädd att han inte tar mig på allvar när vi träffas om några dagar. Jag har ju inte gjort något, jag lever fortfarande, mina tankar kan inte finnas. Som om jag vore en hycklare. Pojkvännen som förväntar sig att någonting kommer att hända. Men ingenting händer. Jag är en hycklare. Jag lever ju fortfarande. Allt detta driver mig ännu djupare in i ångestens skog, till en plats där inget ljus når till. Jag tänker nog i konstiga banor. Varför skulle folk hata mig om jag inte gjorde det? Det är ju bra att det nu endast är tankar, drömmar, impulser som är inuti mig. Vad kämpar jag för när alla förväntar sig ändå att jag kommer att förlora? Jag vet inte ens om dessa tankar nu är förnuftiga eller om det är det onda i mig som uttrycker sig.
Jag undrar om allt detta endast är ångesten och självhatet som talar. Jag undrar om de diskussioner jag för i mitt huvud går att lita på. Jag undrar om jag egentligen är värt att existera. Jag undrar så mycket men får inga svar. Djupare och djupare sugs jag in. Mina rädslor tar över och mina tankar blir allt konstigare. Kanske jag är på väg till en psykos? Nej, det är det nog inte. Det finns en stor del inom mig som försöker förändra allting inom mig till ett enda stort argument till att ge upp för alltid. Det är farligt. Och så trist. Jag som alltid varit så nykter och realistisk. Jag har endast en flummig mos som hjärna just nu.
Jag känner mig ensam. Jag kan försöka förklara hur mycket jag vill vad som pågår inom mig men ingen kommer att förstå. Ingen empati i världen kan leda till att någon kan uppfatta mig. Jag är nog en dålig människa, en människa som ingen förstår. Jag är glad att det är helg och att pojkvännen är hemma. Det ger mig trygghet.
Jag vill att alla ska låta mig vara ifred. Men i mitt huvud finns P som kommer vara besviken över att jag inte har vänt mig till psykjouren. Och så är jag rädd att han inte tar mig på allvar när vi träffas om några dagar. Jag har ju inte gjort något, jag lever fortfarande, mina tankar kan inte finnas. Som om jag vore en hycklare. Pojkvännen som förväntar sig att någonting kommer att hända. Men ingenting händer. Jag är en hycklare. Jag lever ju fortfarande. Allt detta driver mig ännu djupare in i ångestens skog, till en plats där inget ljus når till. Jag tänker nog i konstiga banor. Varför skulle folk hata mig om jag inte gjorde det? Det är ju bra att det nu endast är tankar, drömmar, impulser som är inuti mig. Vad kämpar jag för när alla förväntar sig ändå att jag kommer att förlora? Jag vet inte ens om dessa tankar nu är förnuftiga eller om det är det onda i mig som uttrycker sig.
Jag undrar om allt detta endast är ångesten och självhatet som talar. Jag undrar om de diskussioner jag för i mitt huvud går att lita på. Jag undrar om jag egentligen är värt att existera. Jag undrar så mycket men får inga svar. Djupare och djupare sugs jag in. Mina rädslor tar över och mina tankar blir allt konstigare. Kanske jag är på väg till en psykos? Nej, det är det nog inte. Det finns en stor del inom mig som försöker förändra allting inom mig till ett enda stort argument till att ge upp för alltid. Det är farligt. Och så trist. Jag som alltid varit så nykter och realistisk. Jag har endast en flummig mos som hjärna just nu.
Jag känner mig ensam. Jag kan försöka förklara hur mycket jag vill vad som pågår inom mig men ingen kommer att förstå. Ingen empati i världen kan leda till att någon kan uppfatta mig. Jag är nog en dålig människa, en människa som ingen förstår. Jag är glad att det är helg och att pojkvännen är hemma. Det ger mig trygghet.
Kommentarer
Trackback
