Miss Zombilicious - annorlunda

Jag börjar bli irriterad. Nu kan jag inte ens sova riktigt längre. När precis har det börjat att gå nedåt så där igen? En månad sedan trodde jag att jag kanske kan klara allt på något sätt. Men nu är det bara mörkt mörkt mörkt. Och denna ensamhet som börjar i mitt medvetande och sprider sig till verkligheten. Jag har gömt en massa bälten. Jag vill inte ha de liggande överallt. Att inte kunna lita på sig själv är nog det värsta av det hela.

Jag vaknade efter tre timmars sömn av kattens turbo-beteende. Hon kan vara rätt så galen ibland. Sedan började jag gråta. Jag grät i flera timmar, utan och med tårar. Jag funderade länge över att ringa till psykjouren men bestämde mig emot det. Rädslan för idiotläkaren är för stor. Nu har jag huvudvärk. Jag har sovit för lite. Jag har gråtit för mycket. Och så försöker jag hela tiden att kämpa mot tankarna. De poppar bara upp och ger mig ett mål. Ett mål jag inte vill ha. Eller så vill jag ha det. När faller jag helt för den enkla lösningen?

Nu ska jag dricka tjeckisk té och äta choklad. Allt för att lugna mig. Jag har än så länge inte vänt mig till tabletterna. Men det är nära. Väldigt nära. Jag tror att jag vill titta på en dokumentär om cannabis. Precis det jag behöver nu. Alltså inte cannabis utan något att distrahera mig med. Hoppas att de smärtstillande fungerar snart.