Miss Zombilicious - annorlunda

Jag är en dålig människa. Det är bara så. Jag drar ner alla som hade oturen att komma i kontakt mig. Jag har inte förmågan att ta emot hjälp även om jag skriker efter hjälp. När jag mår som sämst så har jag en mur kring mig och ingen kan komma in. Jag har endast en önskan, att det ska ta slut för alltid. Och jag vill på något sätt att alla ska lämna mig ifred så jag kan förtränga det egoistiska i min önskan. Men jag ropar för hjälp eftersom det finns en liten del inom mig som inte vill ge upp. Jag kan inte förklara det annars. Jag kör dock samma sak hela tiden. Jag är desperat, jag vill uttrycka min smärta men jag glömmer att det finns någon som lyssnar och som inte kan låta bli vilja hjälpa mig. Det har alltid varit pojkvännen jag har vänt mig till men han har ännu en gång igår gjort det klart för mig att han inte orkar mer med min drama. Jag kan förstå honom. Så igår blev någon annan denna person som fick ta emot. Det är fel av mig.

Jag vill inte leva mer. Det finns ett flertal anledningar till det. Jag vet att det aldrig kommer bli bättre. För det första eftersom jag har svårt med att öppna mig och att ta emot hjälp. Och för det andra därför att jag inte ens får den hjälp jag be om. Jag har blivit rädd för psykvården, jag är rädd för min läkare, jag får panik när jag tänker på att jag måste träffa P imorgon igen efter jag har haft denna meditations-panikattacken sist. Chansen att det kommer bli bättre med psykvårdens hjälp är minimal. Jag är dessutom värdelös enligt alla filosofiska, politiska och ekonomiska teorier som finns. Jag bidrar inte, jag kommer inte få barn, jag hjälper ingen. Från samhällets perspektiv är jag ingenting. Jag är dessutom endast ett besvär för de få människor jag har kontakt med. Jag är helt övertygad om att alla dessa kommer efter en tid känner sig befriad från en börda om jag försvann. Och sist, jag har ingen kraft kvar. Jag orkar inte mer med den ständig närvarande ångesten. Det är en smärta som har förgjort allt som har funnits av mitt jag. Jag vet att jag generaliserar. Jag vet att om jag försvann så skulle det göra andra illa, jag vet det. Jag vill inte vara egoistisk. Men ska jag endast kämpa emot på grund av detta?!? Kanske?!?

Jag tors inte ta de få lugnande jag har kvar eftersom jag är jätterädd för idiotläkaren. Jag är så himla rädd för den makt han har över mig. Jag vill inte åka till något sjukhus. Sist jag gjorde det blev jag skickad hem igen utan att ha fått hjälp. Avdelningarna är överbelastade ändå så det finns nog ingen plats för mig. Jag vill bara inte. Jag är handlingsförlamad. Jag har känt så här för men jag delen som ville fortsätta kämpa var större än den är nu. Att inte kunna sova och att ha ständig ångest gör det inte lättare att tänka klart.