Terapeuten <3
Jag har varit hos terapeuten på morgonen. Han försöker verkligen hjälpa mig och det uppskattar jag så mycket. Jag vet att alla som är mig på något sätt nära vill hjälpa mig. Men jag har så svårt med att ta emot hjälp samtidigt som jag inte vill såra någon. Det har jag inte lyckats med. Jag vet att jag inom de sista två dagarna har gjort en människa väldigt besviken, en annan har känt sig hjälplös och en tredje har känt sig så maktlös att det hela urartade i ett bråk. Jag har mig själv att skylla. Hur kan jag tro att de människor som älskar mig kan hjälpa mig? De har inte utbildning för det här och självklart blir de handlingsförlamade och rädda. Jag har ett stort behov av att bli tagen på allvar. Jag vill att det finns någon som kan kasta ett rop till mig och hjälpa mig komma ur brunnens mörker. Eller så vill jag bara att någon säger att de älskar mig eller att jag är behövd, att jag inte är överflödig. Men hur ska jag göra det? Typ: "hej, är jag överflödig?
Hur som helst. Terapeuten ringde till psykjouren för att få dem ringa mig några gånger om dagen för att kolla hur jag mår. Men sådant gör de inte. Mitt största problem är ju min paranoia kring idiotläkaren och nu fick jag också veta att han är överläkaren på avdelningen jag har varit inlagd på förut. Så det känns inte bra alls!!! Jag fick prata lite med dem från psykjouren. De ville nog övertyga mig om att ringa dit när jag mår dålig. Jag förstår det hela. MEN: vad tjänar det till? Jag vill inte bli inlagd, inte när idiotläkaren är överläkaren. Annars hade jag kanske funderat på det. Och jag får ingen annan hjälp därifrån. Mjoa. Men jag ska skriva några lappar och hänga upp dem överallt i lägenheten, typ med numret till jouren. De vet om mig nu och så har de också skrivit en anteckning om att jag har rädslor kring det hela med idiotläkaren. Sedan så sa terapeuten att jag ska använda mig av Oxascand. Jag ska skita i idiotläkaren. Om jag vet att det hjälper så ska jag ta dem i nödfall. Jag vet att jag har hört det där från ett flertal håll redan men rädslan än kvar. Vad är om idiotläkaren får veta? Terapeuten sa åt mig att jag skall använda min intelligens och min kreativitet till att hitta en lösning till varifrån jag kan få nya Oxascand om mina är slut. Han föreslog faktiskt internet, svartmarknaden, vänner och sådant. Jag ska defintivit inte göra så! Jag är en ärlig människa för fan. Men han vill i alla fall hjälpa mig. Och att få höra att jag skall ta tabletterna gör det hela kanske lite lättare för mig. Det ska också på lappen, att jag ska ta en Oxascand. Han kramade om mig i slutet vilket jag tyckte var lite konstigt men det har nog att göra med att han är orolig för mig. Jag är också orolig för mig själv. Jag får inte planerna ur huvudet. Fantasierna om hur jag i sekunden innan jag dör känner en känsla av befrielse, av lycka, av lugn.
Det värsta är nog att jag har en bra självinsikt. Jag vet precis vad som händer i mitt huvud just nu. Även om allting i en dimma. Jag vet att jag är självmordsbenägen. Men det känns lugnt. Det känns kontrollerad. Det känns som en väg till ett befriande mål. Men samtidigt finns det denna gnagande känslan att det är fel. Att jag inte vill såra andra. Jag tror att jag har gett upp hoppet på något sätt. Hoppet om att bli någon som är värdefull för andra. Någon som bidrar och som behövs. Jag är den som tar, tar, tar. Jag vill inte vara en sådan människa.
Jag ska träffa terapeuten i början av nästa vecka igen. Vi ska träffas oftare nu. Jag tror att jag har skrämt honom med sanningen idag. Han sa ingenting i några minuter utan hade sina ögon stängda och funderade. Men han är bra. Så länge han låter mig vara med sin buddhism och samurajerna och munkarna. Ah, och en sak sa han idag som gör att jag ifrågasätter mig själv. Jag sa att jag är en kontrollerande människa, att jag har kontrollen över mycket i mitt liv. Han fick mig inse att det är självbedrägeri. Kanske det är något som kan hjälpa mig? Att jag låter andra ge mig hjälpmedel till att få verklig kontroll.
Jag vill distrahera mig nu. Samtidigt som jag vill fundera över om jag verkligen är i kontroll. Om det är verkligen det jag vill: att dö. Eller om det är rädslor och känslor som styr mig. Jag är förvirrad. Dessutom har jag precis spytt eftersom ångest ibland slår på min mage. Varför har jag hamnat i ett sådant kaos igen? Är det mitt fel? Vad har jag gjort? Och varför måste jag förstöra alla relationer jag har? Jag vill bara skrika ut just nu!!
Hur som helst. Terapeuten ringde till psykjouren för att få dem ringa mig några gånger om dagen för att kolla hur jag mår. Men sådant gör de inte. Mitt största problem är ju min paranoia kring idiotläkaren och nu fick jag också veta att han är överläkaren på avdelningen jag har varit inlagd på förut. Så det känns inte bra alls!!! Jag fick prata lite med dem från psykjouren. De ville nog övertyga mig om att ringa dit när jag mår dålig. Jag förstår det hela. MEN: vad tjänar det till? Jag vill inte bli inlagd, inte när idiotläkaren är överläkaren. Annars hade jag kanske funderat på det. Och jag får ingen annan hjälp därifrån. Mjoa. Men jag ska skriva några lappar och hänga upp dem överallt i lägenheten, typ med numret till jouren. De vet om mig nu och så har de också skrivit en anteckning om att jag har rädslor kring det hela med idiotläkaren. Sedan så sa terapeuten att jag ska använda mig av Oxascand. Jag ska skita i idiotläkaren. Om jag vet att det hjälper så ska jag ta dem i nödfall. Jag vet att jag har hört det där från ett flertal håll redan men rädslan än kvar. Vad är om idiotläkaren får veta? Terapeuten sa åt mig att jag skall använda min intelligens och min kreativitet till att hitta en lösning till varifrån jag kan få nya Oxascand om mina är slut. Han föreslog faktiskt internet, svartmarknaden, vänner och sådant. Jag ska defintivit inte göra så! Jag är en ärlig människa för fan. Men han vill i alla fall hjälpa mig. Och att få höra att jag skall ta tabletterna gör det hela kanske lite lättare för mig. Det ska också på lappen, att jag ska ta en Oxascand. Han kramade om mig i slutet vilket jag tyckte var lite konstigt men det har nog att göra med att han är orolig för mig. Jag är också orolig för mig själv. Jag får inte planerna ur huvudet. Fantasierna om hur jag i sekunden innan jag dör känner en känsla av befrielse, av lycka, av lugn.
Det värsta är nog att jag har en bra självinsikt. Jag vet precis vad som händer i mitt huvud just nu. Även om allting i en dimma. Jag vet att jag är självmordsbenägen. Men det känns lugnt. Det känns kontrollerad. Det känns som en väg till ett befriande mål. Men samtidigt finns det denna gnagande känslan att det är fel. Att jag inte vill såra andra. Jag tror att jag har gett upp hoppet på något sätt. Hoppet om att bli någon som är värdefull för andra. Någon som bidrar och som behövs. Jag är den som tar, tar, tar. Jag vill inte vara en sådan människa.
Jag ska träffa terapeuten i början av nästa vecka igen. Vi ska träffas oftare nu. Jag tror att jag har skrämt honom med sanningen idag. Han sa ingenting i några minuter utan hade sina ögon stängda och funderade. Men han är bra. Så länge han låter mig vara med sin buddhism och samurajerna och munkarna. Ah, och en sak sa han idag som gör att jag ifrågasätter mig själv. Jag sa att jag är en kontrollerande människa, att jag har kontrollen över mycket i mitt liv. Han fick mig inse att det är självbedrägeri. Kanske det är något som kan hjälpa mig? Att jag låter andra ge mig hjälpmedel till att få verklig kontroll.
Jag vill distrahera mig nu. Samtidigt som jag vill fundera över om jag verkligen är i kontroll. Om det är verkligen det jag vill: att dö. Eller om det är rädslor och känslor som styr mig. Jag är förvirrad. Dessutom har jag precis spytt eftersom ångest ibland slår på min mage. Varför har jag hamnat i ett sådant kaos igen? Är det mitt fel? Vad har jag gjort? Och varför måste jag förstöra alla relationer jag har? Jag vill bara skrika ut just nu!!
Kommentarer
Trackback
