3 gånger terapi om veckan men ändå vill jag ha heroin
Jag förstår fortfarande inte vad som pågår med mig, inom mig. Jag kan inte skilja förnuftet från känslorna. När jag tänker på självmord, när jag tänker på befrielsen så är jag lugn, det känns som om det finns en utväg. Men när jag kommer på mig själv, när jag fattar vad jag gör, då blir jag jätterädd och ångesten slår till. Ska det inte egentligen vara tvärtom? Jag fattar ingenting. Samtidigt är jag väldigt rädd för mig själv, jag kan inte lita på mig själv. Mina planer är perfekta, det gäller bara att omsätta dem. Och det kommer jag nog göra när jag har för mycket ångest igen. Jag orkar nämligen inte med ångesten mer. Jag orkar INTE mer. Men vad ska hända med katten då? Eller med pojkvännen? Jag vet att jag har sagt det ett flertal gånger: kan inte någon slå mig på huvudet med en stekpanna?!?
Igår hade jag möte med P. Han fick veta allt, de allra minsta detaljerna i mina planer. Och istället för att kontra dem så pratade han om annat efteråt. Det var bra, det var precis rätt. Han säger att han förstår mig. Han säger att han förstår om jag tar livet av mig. Han är inte på mig och vill tvinga mig till saker utan han lyssnar. På något sätt kändes det bra att få mina tankar ur mitt huvud. Han ville nog göra dem verkliga för mig. Och så fick jag tipset att härda ut. Eh. Det har nog inte hjälpt så mycket. Igår kväll satt jag på balkongen, med en sax i handen, redo att klippa sönder kattnätet och hoppar. Telefonen var i handen så jag kunde ringa polisen innan så ingen annan skulle hitta mig död. Nu blir jag bara rädd när jag tänker på det. Och jag kan inte ens lova att det inte kommer att hända igen.
Idag hade jag mötet med C hos DBT:n. Han är två år yngre än mig. Det känns fel. Det hela känns bara så patetiskt. Jag hade jättestark ångest under mötet och fick ju berätta allting för honom igen. Alltså samma saker som jag hade berättat för P. Det pipade i mitt höra hela tiden, jag var så nära att börja dissociera. Jag vet inte hur det blir. Han verkar okej men oerfaren. Nu ska jag avsätta en speciell tid om dagen för att tänka på självmord och bara då grublar över det. Jag tror inte att det kommer att fungera. Det betyder att jag måste ta kontroll över mina tankar och känslor. Men det är ju precis det jag inte har just nu. Fan!
Imorgon har jag en tid till hos P. De försöker nog allt för att hjälpa mig. Jag har nu sagt flera gånger att jag vill undvika att bli inlagd. Annars vore jag nog redan på sjukhus. Jag måste fylla i något papper om mina känslor tills nästa vecka, tills nästa möte med C. Och så ska jag på första grupp-terapin, alltså den bedömningsgruppen, i början av november. Och allt jag vill är dö. Jag har ingen kraft. Jag har ingen ork. Jag har ingen tro. Jag tror att jag vill ha en massa med tabletter, pretty please?!? Jag tittade på en dokumentär om heroin häromdagen. Missbrukarna verkade lugna. Kanske något att börja med? Man rasar nog en massa i vikt också. Perfekt!
Bah. Jag är så jävla cynisk just nu. Jag vill sova.
Igår hade jag möte med P. Han fick veta allt, de allra minsta detaljerna i mina planer. Och istället för att kontra dem så pratade han om annat efteråt. Det var bra, det var precis rätt. Han säger att han förstår mig. Han säger att han förstår om jag tar livet av mig. Han är inte på mig och vill tvinga mig till saker utan han lyssnar. På något sätt kändes det bra att få mina tankar ur mitt huvud. Han ville nog göra dem verkliga för mig. Och så fick jag tipset att härda ut. Eh. Det har nog inte hjälpt så mycket. Igår kväll satt jag på balkongen, med en sax i handen, redo att klippa sönder kattnätet och hoppar. Telefonen var i handen så jag kunde ringa polisen innan så ingen annan skulle hitta mig död. Nu blir jag bara rädd när jag tänker på det. Och jag kan inte ens lova att det inte kommer att hända igen.
Idag hade jag mötet med C hos DBT:n. Han är två år yngre än mig. Det känns fel. Det hela känns bara så patetiskt. Jag hade jättestark ångest under mötet och fick ju berätta allting för honom igen. Alltså samma saker som jag hade berättat för P. Det pipade i mitt höra hela tiden, jag var så nära att börja dissociera. Jag vet inte hur det blir. Han verkar okej men oerfaren. Nu ska jag avsätta en speciell tid om dagen för att tänka på självmord och bara då grublar över det. Jag tror inte att det kommer att fungera. Det betyder att jag måste ta kontroll över mina tankar och känslor. Men det är ju precis det jag inte har just nu. Fan!
Imorgon har jag en tid till hos P. De försöker nog allt för att hjälpa mig. Jag har nu sagt flera gånger att jag vill undvika att bli inlagd. Annars vore jag nog redan på sjukhus. Jag måste fylla i något papper om mina känslor tills nästa vecka, tills nästa möte med C. Och så ska jag på första grupp-terapin, alltså den bedömningsgruppen, i början av november. Och allt jag vill är dö. Jag har ingen kraft. Jag har ingen ork. Jag har ingen tro. Jag tror att jag vill ha en massa med tabletter, pretty please?!? Jag tittade på en dokumentär om heroin häromdagen. Missbrukarna verkade lugna. Kanske något att börja med? Man rasar nog en massa i vikt också. Perfekt!
Bah. Jag är så jävla cynisk just nu. Jag vill sova.
Kommentarer
Trackback
