Mörkraste mörker
Det känns så meningslöst att uppdatera min blogg när jag ändå har inget nytt att berätta. Alltså inget positivt. Jag har helt fången i denna mörka spiral som har ett hårt grepp om mig i över ett år nu. Det har på något sätt blivit ännu värre de senaste dagarna. Jag kan inte somna, jag har helt vänt på dygnet. Jag försöker ju. Jag går och lägger mig runt midnatt, i min egen säng. Men efter två/tre timmar orkar jag inte längre och lägger mig i gästsängen, framför TV:n. Igår tog en Propavan och Zoplikon. Men det gick bara inte att somna. Runt halv fyra tog jag en Atarax. Jag tittade på klockan sist klockan 5. Vad fan är fel med mig? Varför hjälper inte ens Zoplikon? Om jag hade haft en läkare som jag litade på så hade jag nog bett om en annan sömntablett. Men det är som det är.
Jag kan inte äta. Jag lagar mat, jag förbereder frukost, jag försöker även med godis. Men jag petar bara i maten. Jag har ingen apetit, jag har ingen hunger. Jag tror idag har jag ätit en 1/3 del portion gröt med mjölk och ungefär 100 gram naturgodis. Jag mår illa. Men det går bara inte. Om jag bara hade kraften att träna så skulle jag i alla fall gå ner i vikt. Bläh.
Tankarna håller mig upptagen. Hela tiden. Igår nådde jag ännu ett nytt botten. Jag kom inte upp. Jag låg i sängen hela dagen. Och jag kunde inte prata. Pojkvännen säger att jag pratar så lågmäld att han inte hör vad jag säger. P sa samma sak idag. Samtidigt känns det inom mig som om jag skriker. Jag är apatisk och passiv. Jag kan inte motivera mig till någonting.
Idag var pojkvännen och jag hos P. P ville prata med oss båda. Jag sa så gott som ingenting. Jag tyckte att det här var viktigt för pojkvännen så jag lät dem prata med varandra. P ville veta om vad jag tyckte om inläggning. Det är inte som om han försöker övertyga mig, han vill att jag förstår vad som måste hända. Jag berättade om mina erfarenheter, speciellt sist när jag var hos jouren och jag inte fick någon hjälp alls. Och om att orienteringsfasen i DBT skulle ligga på is om jag blev inlagd och en längre tid framöver tills jag är stabil igen. Dessutom försöker han att jag får byta läkare inom mottagningen. Han håller inte med läkaren, att jag inte får någon medicin alls (sömtabletter och Theralen är inget som hjälper). Han sa idag att han anser att jag inte har någon benägenhet till missbruk alls och att han kommer att kämpa för att jag får benzo. Oh please!! Jag tror att mötet var bra för pojkvännen. Jag gör ju allt för honom. Jag vet inte ens om jag vill ha hjälp för mig själv. Jag vill ha hjälp för pojkvännens skull, jag vill inte vara till "besvär". Jag älskar Ps ärlighet och jag är glad för att pojkvännen tar antidepressivan igen. Det lugnar honom och vi bråkar inte lika mycket på grund av hans oro.
På torsdag ska jag träffa P igen. Jag har ingen aning hur jag ska klara av det, att gå upp på morgonen. Jag varande honom att jag kanske försover mig. Han förstod och sa att det är okej. På torsdag ska vi ju också på Peter Murphy-konserten. Jag har ingen aning hur jag ska klara det, alls. Jag kommer ju vara trött efter att ha gått upp tidigt eller kanske inte sovit alls. Det blir nog en Oxascand den kvällen. Annars freaker jag ut. Bara tanken på att behöva träffa folk gör att jag får ångest.
Jag har försökt det där med att på en avsatt tid grublar och tänker på allt det negativa, att planera, att önska. Men det fungerar inte. Alltså det går att göra det vid den där tiden men jag kan inte trycka bort tankarna resten av tiden. De är för starka och jag är för svag. Fan.
Jag kan inte äta. Jag lagar mat, jag förbereder frukost, jag försöker även med godis. Men jag petar bara i maten. Jag har ingen apetit, jag har ingen hunger. Jag tror idag har jag ätit en 1/3 del portion gröt med mjölk och ungefär 100 gram naturgodis. Jag mår illa. Men det går bara inte. Om jag bara hade kraften att träna så skulle jag i alla fall gå ner i vikt. Bläh.
Tankarna håller mig upptagen. Hela tiden. Igår nådde jag ännu ett nytt botten. Jag kom inte upp. Jag låg i sängen hela dagen. Och jag kunde inte prata. Pojkvännen säger att jag pratar så lågmäld att han inte hör vad jag säger. P sa samma sak idag. Samtidigt känns det inom mig som om jag skriker. Jag är apatisk och passiv. Jag kan inte motivera mig till någonting.
Idag var pojkvännen och jag hos P. P ville prata med oss båda. Jag sa så gott som ingenting. Jag tyckte att det här var viktigt för pojkvännen så jag lät dem prata med varandra. P ville veta om vad jag tyckte om inläggning. Det är inte som om han försöker övertyga mig, han vill att jag förstår vad som måste hända. Jag berättade om mina erfarenheter, speciellt sist när jag var hos jouren och jag inte fick någon hjälp alls. Och om att orienteringsfasen i DBT skulle ligga på is om jag blev inlagd och en längre tid framöver tills jag är stabil igen. Dessutom försöker han att jag får byta läkare inom mottagningen. Han håller inte med läkaren, att jag inte får någon medicin alls (sömtabletter och Theralen är inget som hjälper). Han sa idag att han anser att jag inte har någon benägenhet till missbruk alls och att han kommer att kämpa för att jag får benzo. Oh please!! Jag tror att mötet var bra för pojkvännen. Jag gör ju allt för honom. Jag vet inte ens om jag vill ha hjälp för mig själv. Jag vill ha hjälp för pojkvännens skull, jag vill inte vara till "besvär". Jag älskar Ps ärlighet och jag är glad för att pojkvännen tar antidepressivan igen. Det lugnar honom och vi bråkar inte lika mycket på grund av hans oro.
På torsdag ska jag träffa P igen. Jag har ingen aning hur jag ska klara av det, att gå upp på morgonen. Jag varande honom att jag kanske försover mig. Han förstod och sa att det är okej. På torsdag ska vi ju också på Peter Murphy-konserten. Jag har ingen aning hur jag ska klara det, alls. Jag kommer ju vara trött efter att ha gått upp tidigt eller kanske inte sovit alls. Det blir nog en Oxascand den kvällen. Annars freaker jag ut. Bara tanken på att behöva träffa folk gör att jag får ångest.
Jag har försökt det där med att på en avsatt tid grublar och tänker på allt det negativa, att planera, att önska. Men det fungerar inte. Alltså det går att göra det vid den där tiden men jag kan inte trycka bort tankarna resten av tiden. De är för starka och jag är för svag. Fan.
Kommentarer
Trackback
