Miss Zombilicious - annorlunda

Det känns som om jag har varit rätt upptagen de senaste dagarna. Samtidigt som det känns som om jag endast vred mig i ångest och självförbråelser. Jag kan fortfarande inte äta riktigt. Jag känner ingen hunger och ingen apetit. Att sova fungerar lika dåligt. Jag märker att min kropp inte riktigt orkar med en sådan livsstil. Jag känner mig jämt svag, skakig och har huvudvärk. Jag fryser. Och jag får ingenting gjort.

Peter Murphy-konserten igår kväll var riktigt bra. Jag hade dock haft den värsta ångesten hela dagen och hade rentav panik i en hel timme där jag bara sprang runt i lägenheten, storgrät och visste varken in eller ut. Jag försökte först att lugna ner mig och när vi kom till Debaser gick det faktiskt rätt bra. Men sedan kom ångesten och jag började skaka. Så jag tog en halv Oxascand. Sedan blev det bättre och jag kunde faktiskt ta in vad som hände kring mig och njöt av att vara bland folk och träffa vänner. Någon professionell fotograf ville plåta mig, han hade en proffsig bakgrund och allt. Så han fick göra det, senare tog han också bilder av mig och Viktoria. Han lovade att skicka bilderna till mig, ska se om han verkligen gör det. Förbandet, Exploding Boy, hade jag redan sett någon gång och de var helt okej. Peter Murphy var fantastisk. Han spelade till och med en gammal Bauhaus-låt, Ziggy Stardust och Hurt. Roligt. Jag stod i första raden och var nära honom hela tiden. Haha, det lät tonårsaktig. Han skakade min hand när han gick av scenen och när jag sa till honom att han ska komma tillbaka till Stockholm med Bauhaus blev han lite överdramatisk och sa något i stil med "I buried Bauhaus years ago". Hur som helst, bra konsert och tack vare Oxascand kunde jag faktiskt njuta av livet lite.

Igår hade jag på morgonen ett möte med P. Han var lite sur. Jag vet inte varför. Det kändes bara inte bra att vara där. Vi diskuterade människans funktionella och existentiella värde. Han hade nog läst på lite Sarte. Haha. När jag skulle gå frågade han om jag vill fortsätta träffa honom. Jag uppfattade det som om han inte ville träffa mig mer. Sedan krånglade han också med att boka in ett nytt möte. Det kändes helt konstigt. Jag gick därifrån med en tung sten i magen.

Idag hade jag mötet vid DBT:n, med C. Jag vet fortfarande inte vad jag ska tycka om honom. Han verkar tala endast i utantill-lärda fraser. Vi har gjort en känslo-kedja eller vad det nu heter och diskuterat lite min vecka och pappret jag hade fyllt i. Jag har fått lite läxor. Nästa vecka onsdag är det då första gruppmötet som gäller. Ush. Pojkvännen kan inte ta ledigt så jag måste åka dit själv, med tunnelbanan. Jag har redan varnat C att jag kanske inte dyka upp eftersom jag inte klara av det där med att åka med kollektivtrafiken. Jag är verkligen patetisk. Med stora bokstäver. Dagen efter ska jag då träffa honom igen. Samma grej, hur ska jag ta mig dit? Sedan ska han också filma terapisamtalet. Allt det där gör att jag verkligen måste kämpa. Och för vad? Jag vet ju inte ens om jag kommer in. Det känns lönlöst. Han lovade dock att kolla med mig om jag verkligen har Borderline och det uppskattar jag. Tänk om jag inte hade det?!? Jag måste dock svara ärligt, att ljuga för att få bort diagnosen är nog lite dumt. Men vad skönt det vore om jag inte hade Borderline och de skulle ta bort diagnosen. Då vore jag plöstligt ingen manipulativ missbrukare längre utan en människa. Jag hoppas hoppas hoppas.

Pojkvännen. Katten sover. Och vad ska jag göra? Grrr.