Miss Zombilicious - annorlunda

En lång och jobbig dag. Jag vill egentligen bara gå och lägga mig men jag vet att jag ändå inte kan somna än, med eller utan Imovane. Jag gick upp klockan 7 på morgonen för att fånga in Batzy och sätta henne i sin bur. Idag var nämligen hennes stora dag, hon steriliserades. Pojkvännen sa att hon har betett sig väldigt duktig hos veterinären. Hon var inte rädd utan mest nyfiken på alla de andra djur. Hon verkar speciellt tycka om hundar. På eftermiddagen hämtade pojkvännen henne igen. Och jag satt hemma och var jätteorolig. Jag är väldigt bra på att tänka på de värsta sakerna som kan hända. Så jag var övertygad om att hon inte kommer att vakna efter narkosen. Ush. Men nu är hon hemma och halvvägs pigg. De har rakat bort allt hår på hennes mage och hon har ett stort sår där. De tog bort livmodern och äggstockarna. Först var hon helt groggy, sprang i väggarna, ramlade hela tiden. Lilla sötnos! Men hon har piggnat till lite nu. Hon skriker dock inte vilket är konstigt. Hon är ju egentligen en väldigt pratsam katt. Hon har ätit, myst med oss och nu ligger hon på golvet i hallen och försöker få bort den där plastkragen hon måste bära i en vecka. Hon har redan lyckats att dra av den två gånger så nu har jag tighat till den lite. Hon får ju inte slicka sitt sår. Jag kan bara tycka synd om henne. Hon kan inte tvätta sig, hon kan inte äta ordentligt och hon kan inte röra sig fritt. Ush, och en vecka är ju jättelänge. Jag är i alla fall glad att allting gick bra och nu hoppas jag att såret kommer att läka som det ska.

Jag har äntligen läst klart Anna Karenina. Jag grät floder och hittade mig själv på något sätt i Annas situation. Att känna sig föraktat och hatat. Jag är dock nog inte lika mycket paranoid som henne. Jag tror att jag antingen ska läsa Dostojevskij eller en samling av 1800-tals noveller nu. Jag har inte bestämt mig än.

Imorgon blir det möte med P. Jag känner mig fortfarande lite tveksamt inför honom. Jag har förmodligen misstolkat vad han sa till mig förra gången. Eller så vill han bara bli av med mig. Jag har fortfarande tankarna och planerna kvar. Men nu är de inte lika förvirrande, jag kan urskilja vad som är vad och jag vet nu när jag måste ringa jouren. Men ångesten har blivit starkare. Det blev en 9 igår och blir en 9 idag med. Jag kommer inte ihåg när jag sist hade en minut utan ångest.

Jag vet dock varifrån ångesten kommer. Eller varför den är så stark. Det finns ett flertal faktorer, om vi uteslutar mina självförbråelser och mitt självhat, äckeln jag känner inför mig själv. Idag var jag jätteorolig för katten. Imorgon måste jag träffa P och det känns otryggt. Och på onsdag måste jag åka själv med tunnelbanan till Liljeholmen. Om jag bara hade någon som kunde åka med mig. Baaaah. Min förväntingsångest är så hög inför detta. Dessutom blir det ju gruppterapin för första gången. Jag vill ge ett bra intryck men om jag kommer dit svettandes och skakandes så tror nog alla att jag är äcklig och konstig. Men det är inte allt! På torsdag måste jag åka till DBT igen och det blir första gången med en kamera, jag blir alltså filmad. Grejen är: om jag inte klarar av att åka tunnelbana själv så kan jag glömma det här med DBT:n. Jag måste ju kunna ta mig dit. Bra det, jag känner mig själv, jag kommer nog förstöra det hela för mig själv. Social fobi går lätt att bota med exponering så jag ska kör min egen KBT. Eller något. Jag är också orolig för DBT:n på grund av andra saker. Jag tror att jag pratar för mycket om mitt behov av Oxascand, alltså jur gärna jag hade en läkare som ger mig något lugnande. Det kommer jag ju inte få där. Och så har jag nu ifrågasatt diagnosen så kanske jag har inte rätt diagnos för denna slags terapi. Men det värsta är verkligen att åka tunnelbana. Två dagar i rad. Fan fan fan. Jag är så himla rädd. Och om jag tar en Oxascand så kommer det ju fortsätta tills jag inte har några piller kvar. Och sedan? Jag är så jävla patetisk!