Oro, funderingar och panikutlösande meditation
Att jag aldrig kan sluta oroa mig. Jag vill kunna stänga av min hjärna. Jag är pank. Jag har inte fått någon lön, någon sjukersättning, något CSN-bidrag, något socialbidrag sedan december 2010. Igår fick jag panik eftersom jag inte ens har pengar kvar för att kunna gå till psykologen eller betala för mina sömnmediciner. Men som tur har jag den bästa mamma i hela världen. Hon har satt över lite pengar på mitt konto. Jag undrar dock hur länge det tar tills pengarna kommer från Tyskland till Sverige. Jag hoppas att det är här snart. Jag måste verkligen kolla upp om jag inte har någon möjlighet till att få sjukersättning. Idiotläkaren sa att han skulle sjukskriva mig om det behövs. Han har inte gjort det än eftersom jag inte ville få något bidrag. Jag måste kolla upp det.
Sedan är jag så kluven inför min diagnos. Jag vet inte om jag inte tror att jag har Borderline eller om jag bara inte vill ha det. Jag vill inte ha det eftersom jag har sedan jag har fått diagnosen endast behandlats som skit av psykvården. Jag har inte fått någon hjälp med min ångest utan har blivit kallat för missbrukare. Jag vill ha något annat, GAD eller Bipolär eller något sådant som andra tar på allvar. Sedan oroar jag mig för hur jag egentligen har betett mig på första mötet med psykologen vid DBT-enheten. Jag sa att jag inte tror på att jag har Borderline. Jag sa att jag tycker att mindfulness är flummig. Jag vägrade bli filmat. Fan. Jag har nog på ett omedvetet sätt förstört alla mina möjligheter. Men jag tror att de ville göra en sådan skattningsgrej med mig igen. Nu undrar jag om jag då inte redan har fattat vad jag skall svara på? Jag menar till exempel frågan om man känner någon tomhet eller frågan om svart och vitt tänkandet. Jag svarar nej på dessa frågor och whooops är diagnosen borta. Mmmm. Jag vill nog inte ha Borderline eller så hittar jag mig själv bara inte i det. Jag har aldrig missbrukat någon drog till exempel (alltså jag menar efter den tyska förklaringen för missbruk: att man tar en drog regelbundet). Mjoa. Som jag redan har sagt flera gånger: Kan inte någon slå mig med en stekpannan i huvudet?!? Snälla?!? jag tänker nämligen för mycket!
Jag har haft möte med P igår också. Och det första han sa var:"Jaha, så du tycker inte om att bli filmad!". Bra det, så står det alltså i min journal. Jag hade stark ångest igår och hade jättesvårt med att vara ute bland folk. P och jag pratade om ensamhet och att ha en "social mask" på. Det var rätt intressant men jag har inte lärt mig något nytt. Sedan ville han att vi mediterar. Eftersom jag inte vill att det står ännu mer i min journal om att jag vägrar göra saker så försökte jag. Jag kände mig helt obekvämt, speciellt när han tog på mig för att justera min ställning. Jag kände mig som Buddha med min feta mage. Hur som helst, när jag skulle slappna av kom paniken. Riktigt jävla fet panik. Jag avbröt hela grejen och ville så snabbt därifrån som möjligt. Jag skämdes. Jag menar, vem får panik när hon ska meditera? Jag är nog den enda människan i världen. Jag tycker att de ska sluta med sådant och ge mig piller istället.
Jag har äntligen skrivit klart uppsatsen och tentan. Nu vill jag bearbeta det hela under helgen och sedan skickar jag in allt på måndag. Jag orkar inte att jobba med det hela mer. Ush. Fyra månader av maktteorier.
Jag hoppas att jag får en lugn helg. Jag vill träna och sova. Och kanske kolla fotnoter. Och skriva brev. Men vi alla vet ju hur det kommer bli. Konstigt nog så är ångesten alltid värst under helgerna. Något att se fram emot. Haha.
Sedan är jag så kluven inför min diagnos. Jag vet inte om jag inte tror att jag har Borderline eller om jag bara inte vill ha det. Jag vill inte ha det eftersom jag har sedan jag har fått diagnosen endast behandlats som skit av psykvården. Jag har inte fått någon hjälp med min ångest utan har blivit kallat för missbrukare. Jag vill ha något annat, GAD eller Bipolär eller något sådant som andra tar på allvar. Sedan oroar jag mig för hur jag egentligen har betett mig på första mötet med psykologen vid DBT-enheten. Jag sa att jag inte tror på att jag har Borderline. Jag sa att jag tycker att mindfulness är flummig. Jag vägrade bli filmat. Fan. Jag har nog på ett omedvetet sätt förstört alla mina möjligheter. Men jag tror att de ville göra en sådan skattningsgrej med mig igen. Nu undrar jag om jag då inte redan har fattat vad jag skall svara på? Jag menar till exempel frågan om man känner någon tomhet eller frågan om svart och vitt tänkandet. Jag svarar nej på dessa frågor och whooops är diagnosen borta. Mmmm. Jag vill nog inte ha Borderline eller så hittar jag mig själv bara inte i det. Jag har aldrig missbrukat någon drog till exempel (alltså jag menar efter den tyska förklaringen för missbruk: att man tar en drog regelbundet). Mjoa. Som jag redan har sagt flera gånger: Kan inte någon slå mig med en stekpannan i huvudet?!? Snälla?!? jag tänker nämligen för mycket!
Jag har haft möte med P igår också. Och det första han sa var:"Jaha, så du tycker inte om att bli filmad!". Bra det, så står det alltså i min journal. Jag hade stark ångest igår och hade jättesvårt med att vara ute bland folk. P och jag pratade om ensamhet och att ha en "social mask" på. Det var rätt intressant men jag har inte lärt mig något nytt. Sedan ville han att vi mediterar. Eftersom jag inte vill att det står ännu mer i min journal om att jag vägrar göra saker så försökte jag. Jag kände mig helt obekvämt, speciellt när han tog på mig för att justera min ställning. Jag kände mig som Buddha med min feta mage. Hur som helst, när jag skulle slappna av kom paniken. Riktigt jävla fet panik. Jag avbröt hela grejen och ville så snabbt därifrån som möjligt. Jag skämdes. Jag menar, vem får panik när hon ska meditera? Jag är nog den enda människan i världen. Jag tycker att de ska sluta med sådant och ge mig piller istället.
Jag har äntligen skrivit klart uppsatsen och tentan. Nu vill jag bearbeta det hela under helgen och sedan skickar jag in allt på måndag. Jag orkar inte att jobba med det hela mer. Ush. Fyra månader av maktteorier.
Jag hoppas att jag får en lugn helg. Jag vill träna och sova. Och kanske kolla fotnoter. Och skriva brev. Men vi alla vet ju hur det kommer bli. Konstigt nog så är ångesten alltid värst under helgerna. Något att se fram emot. Haha.
Kommentarer
Trackback
