Miss Zombilicious - annorlunda

De senaste dagarna har varit väldigt påfrestande. Jag känner mig övergiven. Jag måste själv kämpa emot ångesten, jag måste själv hantera tankarna. Jag har inte haft någon kontakt med psykvården i nästan tre månader. Får de göra så? Det lilla som jag har lärt mig om mindfulness hjälper inget alls. Det beror nog på att jag har en negativ inställning till det hela. Det måste vara det. Dessutom har jag ju bara lärt mig delar. Ingen har hjälpt mig med att hitta strategier. Det enda jag vill är att ångesten försvinner. Någonstans inom mig finns nog det glada jag men det har inte kommit fram på länge. Jag tror att jag börjar bli galen. Jag är spänd hela tiden, kan inte slappna av utan vrids i inre smärtor. Pojkvännen frågar minst en gång om dagen om vi skall åka till sjukhuset. Jag vill inte. Jag har blivit skickat hem sista gången, utan att få hjälp. Vad är vitsen liksom?!?

Jag har försökt plugga så mycket som möjligt. Att hålla mig upptagen. Jag har läst all sekundärlitteratur för uppsatsen. Vi får handledning endast en vecka till, sedan får vi uppgifterna för hemtentan och måste skriva klart uppsatsen. Tills dess har jag också två uppgifter till att lämna in. Om konsumtionskulturen och manlighet. Det är fortfarande så mycket som måste göras och som vanligt sviker koncentrationen mig. Jag har haft sådana faser förut. Sista året på gymnasiet kunde jag inte plugga alls. Ändå tog jag Abitur. Andra året på universitetet i Tyskland där jag bröt ihop på grund av alla dessa komplicerade företagsekonomiska beräkningar. Nu har tappat pluggförmågan igen, jag har tappat den ungefär ett år sedan. Jag vet att jag förmodligen kommer att klara mig också genom den här kursen. Men jag kan inte använda mig av alla resurser jag har. Tänk om du hade varit bra på att sy och plötsligt får du inte ens tråden genom nålen längre. Det är så det känns. Jag är bra på att tänka. Men nu kan jag inte tänka längre. Hur som helst, jag har skrivit på uppsatsen. Jag hoppas att den blir klar den här veckan så min lektor kan kommentera den.

På fredag kommer min mamma hit och stannar i tio dagar. Jag är fortfarande inte riktigt glad för det. Det kommer bli stressande och påfrestande. Men jag måste tvinga mig till att vara glad. Att inte göra någon besviken. Ush. att jag aldrig får vara mig själv. På söndag är det Clan of Xymox-konserten. Den ser jag i alla fall fram emot. Jo.

Okej, nu måste jag titta på minst en avsnitt till av en serie för kursen. Serien är tråkig. En varulv med tourettes är dock lite rolig. Nu vet ni.