%´@/&=?%
Pojkvännen hade ringt till öppenvårdsmottagningen för att kolla vem som är min läkare. De vill inte ta emot mig i Liljeholmen eftersom jag är på väntelistan för DBT och tills detta utreds vill de inte ha med mig att göra. Är jag överraskad? Nej.
C ringde mig en timme sedan. Hon bad inte om ursäkt för att de har strulat till det hela med mig. Hon var sitt dryga och nedlåtande jag istället. Men hon fick höra vad jag tycker: att jag inte tror på mindfulness, att jag tvivlar på Boderline-diagnosen, att jag inte vill träffa idiotläkaren igen, att jag tror på medicinering. Hon sa att idiotläkaren vägrar skicka fler remisser. Hon föreslog att jag kan ha en behandlare eller stödkontakt hos dem. Hon försökte att övertgyga mig att stanna hos idiotläkaren tills DBT. Hur många gånger måste jag säga att jag inte vill ha med idiotläkaren att göra? Det finns en till läkare på mottagningen. Men jag vet att hela mottagningen är emot medicinering. Hur ska det kunna hjälpa? Hur som helst, C var väldigt otrevlig. Jag kände som om hon var övertygad om att jag har gjort något fel. Men det har jag ju inte! Jag vill ju bara byta mottagning. Fan fan fan. Så jag sa ja till att jag får en ny behandlare/stödkontakt hos dem. Annars skulle jag inte träffa någon tills jag har hört från DBT. Jag tycker dessutom att det är fel att det alltid påpekas att jag ska börja på DBT. Jag har inte kommit in än. Jag har inget självskadebeteende och jag vet att självskadare prioriteras. Jag tror faktiskt inte att jag kommer in. Men det är allt jag kan göra: vänta tills beskedet kommer att jag inte har kommit in. Sedan kanske jag får gå till en ny mottagning. Jag undrar om jag ska ringa och säga att de ska ta bort mig från väntelistan? Men jag ville ju ge det hela en chans. Jag vill inte göra Mana besviken.
Så det är egentligen status quo. Ingenting har förändrats. C sa att de ska disktuera mitt fall med behandlingsteamet och sedan kommer hon att kontakta mig igen. Det roligaste vore ju om de bestämde sig för att de vill inte ge mig en stödkontakt. Och om det blir så att idiotläkaren fortfarande ska ta hand om mig så kan de dra åt helvete. Jag ska spela lotto och hoppas på att jag vinner miljonvinsten så jag har råd med en privatläkare. Annars är det nog akuten som gäller tills DBT-bedömningen är över och jag antingen börjar där eller äntligen får byta mottagning.
Ska man må sämre av att ha kontakt med psykvården? Finns det ens en chans att man får hjälp någonstans? Jag betvivlar det.
C ringde mig en timme sedan. Hon bad inte om ursäkt för att de har strulat till det hela med mig. Hon var sitt dryga och nedlåtande jag istället. Men hon fick höra vad jag tycker: att jag inte tror på mindfulness, att jag tvivlar på Boderline-diagnosen, att jag inte vill träffa idiotläkaren igen, att jag tror på medicinering. Hon sa att idiotläkaren vägrar skicka fler remisser. Hon föreslog att jag kan ha en behandlare eller stödkontakt hos dem. Hon försökte att övertgyga mig att stanna hos idiotläkaren tills DBT. Hur många gånger måste jag säga att jag inte vill ha med idiotläkaren att göra? Det finns en till läkare på mottagningen. Men jag vet att hela mottagningen är emot medicinering. Hur ska det kunna hjälpa? Hur som helst, C var väldigt otrevlig. Jag kände som om hon var övertygad om att jag har gjort något fel. Men det har jag ju inte! Jag vill ju bara byta mottagning. Fan fan fan. Så jag sa ja till att jag får en ny behandlare/stödkontakt hos dem. Annars skulle jag inte träffa någon tills jag har hört från DBT. Jag tycker dessutom att det är fel att det alltid påpekas att jag ska börja på DBT. Jag har inte kommit in än. Jag har inget självskadebeteende och jag vet att självskadare prioriteras. Jag tror faktiskt inte att jag kommer in. Men det är allt jag kan göra: vänta tills beskedet kommer att jag inte har kommit in. Sedan kanske jag får gå till en ny mottagning. Jag undrar om jag ska ringa och säga att de ska ta bort mig från väntelistan? Men jag ville ju ge det hela en chans. Jag vill inte göra Mana besviken.
Så det är egentligen status quo. Ingenting har förändrats. C sa att de ska disktuera mitt fall med behandlingsteamet och sedan kommer hon att kontakta mig igen. Det roligaste vore ju om de bestämde sig för att de vill inte ge mig en stödkontakt. Och om det blir så att idiotläkaren fortfarande ska ta hand om mig så kan de dra åt helvete. Jag ska spela lotto och hoppas på att jag vinner miljonvinsten så jag har råd med en privatläkare. Annars är det nog akuten som gäller tills DBT-bedömningen är över och jag antingen börjar där eller äntligen får byta mottagning.
Ska man må sämre av att ha kontakt med psykvården? Finns det ens en chans att man får hjälp någonstans? Jag betvivlar det.
Kommentarer
Trackback
