Psykotisk mormor?
Ush vad jag mår dåligt. Jag har precis sutti en halvtimme i en gaderob för att hålla mig ifrån kniven. Jag ville göra mig illa, riktigt illa. Jag förstår inte att jag kan bete mig såhär. Allting känns väldigt tonårsaktigt, mitt beteende, mina tankar. För miljonste gången är jag väldigt besviken på mig själv. Hur kan jag låtit det hända? Varför är jag så här? Jag vill inte höra att det är mitt fel och mitt ansvar. Jag orkar nämligen inte mer. Jag vet att jag har sagt det många gånger.
Jag har skrivit ett flertal sms idag. Men jag har inte fått ett enda svar. Jag behöver veta att det finns folk som bryr sig och tycker om mig. Jag känner mig så vilsen. Och jag vill inte ta, jag vill ge! Jag vill fokusera mig på något annat, vill hjälpa någon. Jag vill inte prata om hur jag mår eller vad som händer i mitt huvud. Jag vill inte att någon oroa sig. Jag vill ge kärlek och ingen vill ha den. Mmmm.
Mötet hos terapeuten gick okej. Han tar mig på allvar och det är redan ett stort plus. Jag kommer nog inte få så mycket från honom när det gäller hjälp med min ångest. Han ville visa mig "lotusställningen", han ville att jag går med i en grupp där folk massera varandra. Jag vill inte bli masserat av någon främling? Hello, I have body-issues! Jag har sagt att jag inte orkar med gruppterapi just nu. Jag är för instabilt och jag skulle inte kunna få någonting ur det hela. Jag får ju redan panikångest när jag pratar med honom, att ha panikångest framför en grupp främlingar känns inte särskilt lockande. Som sagt, han tar mig på allvar. Han lät mig beskriva min idé om världen. Vi diskuterade läkare och psykvården. Vi diskuterade Salvador Dali. Han fick mig skratta. Han lovade att prata med idiotläkaren imorgon, om jag får byta läkare inom mottagningen. Han märkte hur även idiotläkarens namn gav mig panikkänslor. Jag ska träffa honom på torsdag igen. Han har märkt hur självmordsbenägen jag är och att jag har ingen att prata med om just min dödslängtan. Så det är nog därför jag får träffa honom så mycket. Och så är sessionerna 90 minuter långar och inte bara 40 minuter.
Min mormor är på sjukhuset. Hon blev uttorkad eftersom hon inte had druckit något på flera dagar. De trodde först att hon hade stroke. Nu misstänker dem ålderspsykos. Hon beter sig faktiskt mer psykotiskt än dement (säger min mor). Jag önskade att jag vore där nu, i Tyskland, vid hennes säng. Hon har helt tappat det. Hon började städa avdelningen, hon sprang runt på olika avdelningar, försökte göra sängarna åt sängliggande människor. Hon har nu en hel massa lugnande inom sig. Och sömntabletter. Jag hoppas att det endast är demens och inte psykos. Jag vill att hon kommer in på ett vårdhem. Min stackars mormor!!
Jag har skrivit ett flertal sms idag. Men jag har inte fått ett enda svar. Jag behöver veta att det finns folk som bryr sig och tycker om mig. Jag känner mig så vilsen. Och jag vill inte ta, jag vill ge! Jag vill fokusera mig på något annat, vill hjälpa någon. Jag vill inte prata om hur jag mår eller vad som händer i mitt huvud. Jag vill inte att någon oroa sig. Jag vill ge kärlek och ingen vill ha den. Mmmm.
Mötet hos terapeuten gick okej. Han tar mig på allvar och det är redan ett stort plus. Jag kommer nog inte få så mycket från honom när det gäller hjälp med min ångest. Han ville visa mig "lotusställningen", han ville att jag går med i en grupp där folk massera varandra. Jag vill inte bli masserat av någon främling? Hello, I have body-issues! Jag har sagt att jag inte orkar med gruppterapi just nu. Jag är för instabilt och jag skulle inte kunna få någonting ur det hela. Jag får ju redan panikångest när jag pratar med honom, att ha panikångest framför en grupp främlingar känns inte särskilt lockande. Som sagt, han tar mig på allvar. Han lät mig beskriva min idé om världen. Vi diskuterade läkare och psykvården. Vi diskuterade Salvador Dali. Han fick mig skratta. Han lovade att prata med idiotläkaren imorgon, om jag får byta läkare inom mottagningen. Han märkte hur även idiotläkarens namn gav mig panikkänslor. Jag ska träffa honom på torsdag igen. Han har märkt hur självmordsbenägen jag är och att jag har ingen att prata med om just min dödslängtan. Så det är nog därför jag får träffa honom så mycket. Och så är sessionerna 90 minuter långar och inte bara 40 minuter.
Min mormor är på sjukhuset. Hon blev uttorkad eftersom hon inte had druckit något på flera dagar. De trodde först att hon hade stroke. Nu misstänker dem ålderspsykos. Hon beter sig faktiskt mer psykotiskt än dement (säger min mor). Jag önskade att jag vore där nu, i Tyskland, vid hennes säng. Hon har helt tappat det. Hon började städa avdelningen, hon sprang runt på olika avdelningar, försökte göra sängarna åt sängliggande människor. Hon har nu en hel massa lugnande inom sig. Och sömntabletter. Jag hoppas att det endast är demens och inte psykos. Jag vill att hon kommer in på ett vårdhem. Min stackars mormor!!
Kommentarer
Trackback
