Miss Zombilicious - annorlunda

Helgen var fruktansvärd. Jag vet inte riktigt vad som hände. Det kändes som om mitt jag hade degenererat. Jag befann mig i ett mörker som var svartare än svart. Jag kunde inte tänka klart. Jag hade destruktiva tankar hela tiden. Och ångesten vart så star att jag nästan tog vägen till min bakdörr, min utväg, min befrielse. Mesmedicinen hjälpte inte ett dugg. Jag tog Atarax, Theralen-droppar och Theralen-tabletter. Jag kände ingenting av dem. Jag grät mer. Men det är ju ingen förbättring. Igår var jag bakis av all medicin och när denna känsla försvann kom ångesten istället. Vrålångest. Ingen lätt känsla som påpekar att något är fel. Utan en känsla som var så stark att jag sprang runt i panik och skakade. Så ska det ju inte vara? Det värsta var att jag försökte att kräkas upp pannkakorna jag hade ätit. Men det fungerade inte. Jag grät så mycket att det bara inte gick att få kräkimpulsen fungera. Jävla misslyckandet. Jag väntar på att jag går helt vilsen och hamnar på avdelningen igen. Jag kan inte stoppa det här längre. Varför får en människa som jag egentligen leva? Det är den främsta tanken i mitt huvud just nu.

Ikväll ska vi se Nina Hagen på Berns. Jag har ingen aning hur jag ska ta mig genom detta. Men jag har lovat pojkvännen.

Skitliv!!