Miss Zombilicious - annorlunda

De senaste dagarna har jag varit i krig med min ångest och mina känslor. Jag kan inte skilja på dagarna, eller timmarna, eller någonting. Jag har ingen tålamod med någonting. Jag har endast en massa med negativa känslor inom mig som vill ut. Och jag orkar inte mer med det här. Där ligger tabletterna i skåpet och jag tors inte ta dem. Jag har så få kvar och kommer förmodligen aldrig få några nya. Jag tror att jag har haft en svår dissociationsattack idag. Jag kommer inte ihåg något, endast känslan av att vara ett skal utan innehåll, att ha någon annans tankar som styr mig. Jag kan inte fokusera mig på något. Min hjärna måste ha minskat aktivitet just nu eller något. Jag kan inte läsa, allting blir bara suddig. Jag vet inte vad som händer med timmarna, de försvinner bara och jag sitter och stirrar på väggen. Eller så gråter jag.

På tisdag, eller onsdag, jag vet inte när, jag tror att det var tisdag trodde jag att det var över. Att jag äntligen inte orkade mer och hade gett upp. Jag stått på balkongen och funderade över att hämta en sax och klippa sönder kattnätet så jag kunde hoppa. Jag grät och skrek inombords. Jag skriker aldrig, jag är nog en inåtvänd människa. Jag får ju alltid höra att man oftast inte ens ser att jag har ångest. Hur som helst, jag fick katastroftankar och från att vara nästan beslutsamt blev jag skiträdd. Jag ville ringa till psykjouren men var helt övertygad om att idiotläkaren har berättat för alla att de inte skall hjälpa mig. Jag blev rentav paranoid. Så jag låste in mig i badrummet. Jag satt på golvet, i mörkret och grät, skakandes och ångestfylld. Jag somnade och vaknade av att katten krafsade på dörren. Hon tycker inte om stängda dörrar. Jag är så trött på att må så här. Mitt liv är inget liv, inte ens en existens, det är bara en suddig verklighet som inte finns. En icke-existens.

Igår hade jag mötet med P, terapeuten. Jag fick panikångest på vägen dit. Jag är inte van vid att vara ute själv och så dog batterierna i min mp3-spelare. Kvinnan i receptionen var säkert på att hennes uppgifter om mig inte stämde, jag kan ju inte vara född 1981, nej, det måste 1991. Jag hittade inte mitt leg och det blev förvirring. Bra att jag ser 10 år yngre ut än vad jag är. Men det var kanske fel tillfälle för detta komplimang. Mötet gick så där. Terapeuten är schysst, lite tuff kanske. Han förstod inte vad jag sa och frågade efter hela tiden. När jag är nervös pratar jag för snabbt. Jag tror att jag började dissociera eftersom jag inte kommer ihåg något av de sista 10 minuterna av mötet. Han tyckte i alla fall att det är bra att jag ifrågasätter diagnosen. Han ville att jag förklarade vad jag menar med dissociation. Han pratade om kroppsövningar och meditation. Jag var ärlig och sa att jag inte tror på flummiga terapimetoder. Han accepterade detta och sa att vi kan hitta ett gemensamt språk. Han är mig intellektuellt underlägsen. Det stör mig lite. Han nämnde inte saker vid sitt namn. Om du använder dig av Freuds idé om det omedvetna detet och överjaget, säg det. Men nej, han började prata om träd och stammar och den sjuka roten. Jag ska träffa honom nästa vecka tisdag igen. Ah, och han sa att han förmodligen inte kan hjälpa mig med en ny läkare. Självklart. Skitställe.

Jag har äntligen fått tentauppgifterna. Det är jättelite att göra och vi har tid tills den 30:e i oktober. Jag ska ta det lugnt tills nästa vecka. Jag vet att jag kan bli klart med det där inom två/tre dagar. Jag behöver lugn just nu. Stress kan döda mig. Bokstavligen.