Dead End
Idag kom oron och ångesten igen. På riktigt. Onda tankar finns alltid men de kan vara svagare och mindre jobbiga. Men idag var ett helvete. För det mesta därför att det hela med psykvården har krånglat igen. Jepp. Igen har remissen inte kommit fram till den nya mottagningen. Jag har fortfarande ingen ny läkare. Jag är fortfarande inte i någon terapi. Övergiven är jag.
Övergiven av psykvården och läkare som förmodligen är sadister och älskar att se andra lida. Kunde de inte har blivit porrstjärna och plågat snygga tjejer i kedjor istället?!? Jag undrar ju ibland varför en psykiater har just valt detta yrke. Status? Eftersom man älskar att se andra lida? I alla fall verkar det inte som om de har valt yrke för att hjälpa människor, som kanske många sjuksköterskor och allmänläkare har gjort. Hur mycket tjänar egentligen en psykiater? Kanske det är pengarna som lockade?
Jag har funderat över att skita i vården. Bara kolla hur långt jag kommer själv. Fast, jag är säkert på att jag då antingen hamnar på slutenvården efter någon tid igen eller på kyrkogården i någon vackert gotisk kista. Men å andra sidan: jag vet inte om eller när jag kommer in på DBT. En terapi som helt bygger på mindfulness, en sak jag inte tror på ALLS. Och förmodligen aldrig kommer att tro på. Jag vet inte om eller när jag kommer att få träffa en ny läkare eller ens får gå till en ny mottagning. Jag vet inte om jag ens får något slags medicin. Och det är det enda som jag, efter lång tid, har kommit fram till: jag vet att jag egentligen bara tro på vetenskap och prov. Terapi är ovetenskaplig och för det mesta endast en chansning eftersom alla involverade måste passa ihop, måste kunna jobba med varandra. Jag kommer alltid ifrågasätta terapeuter. Medicin måste gå genom en hel process av prov, biologiska och kemiska försök och så måste den godkännas för att släppas på marknaden. Jag vet att det finns en hel marknadsintressen också, vi lever i ett kapitalistiskt samhälle. Men de stora bolagen grundar sig inte på ovetenskapliga antagningar om själen, om viljan. Det finns ingen själ. Viljans existens har redan vederlagts av Schopenhauer. Och buddhism som grunden för en hel terapiform? Buddhism är en religion, inte ens en filosofiskt utvecklad tanke. Religion är alltid lögn och används för att styra människor. Hur kan en terapi bygger på sådant, utan att det kan prövas mot verkligheten på ett tämligen vetenskaplig sätt?
Det är vad jag tycker. Jag litar inte på psykvården längre. Jag kommer alltid ha en negativ inställning mot just läkare. Jag kommer alltid vara misstänksam. Och jag kommer definitivt aldrig tro på mindfulness. Så kanske det är det bästa att avstå från att fortsätta kämpa för att få en ny läkare och en plats i en terapi? Jag vet inte. Jag känner mig övergiven. Samtidigt som jag känner att jag mår bättre när jag inte har kontakt med psykvården. Jag har varit misstänksam hela tiden. Jag ljög aldrig för någon. Jag talade sanning med ignorerades. Så jag slutade tala om hur jag verkligen mådde. Så skall nog inte vara? Jag vet att jag behöver hjälp. Jag vill plugga heltid från och med januari igen. Jag vill gå ned i vikt igen. Jag vill kunna träffa människor och ha kul. Jag vill kunna leva ett normalt liv. Men jag är rädd för psykvården och litar inte på dem. Jag vet att jag kommer att dö om jag inte får hjälp, jag vet inte hur länge jag kan hålla ut mer. Men vart ska jag vända mig så? Det finns ju endast psykvården. Ska jag då skita i psykvården och köra min egen grej? I'm at a dead end.
Övergiven av psykvården och läkare som förmodligen är sadister och älskar att se andra lida. Kunde de inte har blivit porrstjärna och plågat snygga tjejer i kedjor istället?!? Jag undrar ju ibland varför en psykiater har just valt detta yrke. Status? Eftersom man älskar att se andra lida? I alla fall verkar det inte som om de har valt yrke för att hjälpa människor, som kanske många sjuksköterskor och allmänläkare har gjort. Hur mycket tjänar egentligen en psykiater? Kanske det är pengarna som lockade?
Jag har funderat över att skita i vården. Bara kolla hur långt jag kommer själv. Fast, jag är säkert på att jag då antingen hamnar på slutenvården efter någon tid igen eller på kyrkogården i någon vackert gotisk kista. Men å andra sidan: jag vet inte om eller när jag kommer in på DBT. En terapi som helt bygger på mindfulness, en sak jag inte tror på ALLS. Och förmodligen aldrig kommer att tro på. Jag vet inte om eller när jag kommer att få träffa en ny läkare eller ens får gå till en ny mottagning. Jag vet inte om jag ens får något slags medicin. Och det är det enda som jag, efter lång tid, har kommit fram till: jag vet att jag egentligen bara tro på vetenskap och prov. Terapi är ovetenskaplig och för det mesta endast en chansning eftersom alla involverade måste passa ihop, måste kunna jobba med varandra. Jag kommer alltid ifrågasätta terapeuter. Medicin måste gå genom en hel process av prov, biologiska och kemiska försök och så måste den godkännas för att släppas på marknaden. Jag vet att det finns en hel marknadsintressen också, vi lever i ett kapitalistiskt samhälle. Men de stora bolagen grundar sig inte på ovetenskapliga antagningar om själen, om viljan. Det finns ingen själ. Viljans existens har redan vederlagts av Schopenhauer. Och buddhism som grunden för en hel terapiform? Buddhism är en religion, inte ens en filosofiskt utvecklad tanke. Religion är alltid lögn och används för att styra människor. Hur kan en terapi bygger på sådant, utan att det kan prövas mot verkligheten på ett tämligen vetenskaplig sätt?
Det är vad jag tycker. Jag litar inte på psykvården längre. Jag kommer alltid ha en negativ inställning mot just läkare. Jag kommer alltid vara misstänksam. Och jag kommer definitivt aldrig tro på mindfulness. Så kanske det är det bästa att avstå från att fortsätta kämpa för att få en ny läkare och en plats i en terapi? Jag vet inte. Jag känner mig övergiven. Samtidigt som jag känner att jag mår bättre när jag inte har kontakt med psykvården. Jag har varit misstänksam hela tiden. Jag ljög aldrig för någon. Jag talade sanning med ignorerades. Så jag slutade tala om hur jag verkligen mådde. Så skall nog inte vara? Jag vet att jag behöver hjälp. Jag vill plugga heltid från och med januari igen. Jag vill gå ned i vikt igen. Jag vill kunna träffa människor och ha kul. Jag vill kunna leva ett normalt liv. Men jag är rädd för psykvården och litar inte på dem. Jag vet att jag kommer att dö om jag inte får hjälp, jag vet inte hur länge jag kan hålla ut mer. Men vart ska jag vända mig så? Det finns ju endast psykvården. Ska jag då skita i psykvården och köra min egen grej? I'm at a dead end.
Kommentarer
Postat av: Mana
DBT bygger inte helt på mindfulness. Mf är en del av DBT för att personer med borderline för det mesta har lätt att börja dissociera/ och eller helt enkelt inte vara medvetna om vad de gör.
Och mindfulness handlar om att stanna upp och iaktta. Inget hokus pokus. Fokusera på andetagen och kanske känna efter hur det känns i kroppen i en viss situation. Det handlar kort och gott om att lära sig känna efter och förstå vad en känner.
Postat av: Nina
Tack för att du bryr dig och inte ger upp på att framhäva de positiva sidorna av DBT och mindfulness. Utan dig hade jag redan tackat nej till allting. Det är du som gör att jag vill ge det hela ett försök. Även om det kanske inte kommer att fungera, så har jag i alla försökt. Och det kommer jag att ha dig att tacka för!!
Trackback
