+ - 0
Jag är helt utmattad. Att gå upp tidigt tar kraften ifrån mig. Jag är hela dagen jättetrött och slö i hjärnan och sedan på kvällen blir jag hypad. Ni vet, denna övertrötthet som gör en till en Duracell-kanin. Imorgon ska jag sova ut. Jag har haft två korta nätter i rad och jag märker på en gång hur det påverkar mitt mående.
Mötet med P var okej. Vi pratade en hel del om dissociation och ångest. Jag påpekade igen att jag var rädd för mig själv. Jag kan fortsätta gå till honom när jag är inlagd och det känns tryggt. Inte att jag vill bli inlagd men att veta att det inte skulle vara slutstationen. Sedan blev det hela väldigt flummig. Jag skulle förflytta mitt medvetande från mitt jag, mitt medvetande skulle nå fingertopparna. Jag vägrade göra kroppsövningar. Jag lyssnar, jag iakttar men jag lägger mig inte på golvet och gör övningar. Jag har ju problem med min kroppsbild och är väldigt blygg när det gäller sådant. Det har mycket med skam och obekvämhet att göra. Han sa att det är första gången i sina många år som han gör kroppsövingarna själv utan patienten. Ska jag känner mig skyldig eller? Jag började skratta när han sa att han ville förflytta sina positiva energier genom sitt jag till mitt jag. Eller var det att han ville förflytta sitt jag? Jag kunde bara inte låta bli skratta. Jag hoppas att jag inte har sårat honom nu. Vi ska träffas nästa vecka igen men jag har ingen aning om han verkligen vill fortsätta med mig. Jag har känslan att jag var lite oförskämt genom att skratta och vägra göra "lotusställningen". Jag lovade att pröva dem hemma. Jag har inte förstått vad målet med det hela är. Att vara lugn? Men om jag då har ångest på tunnelbanan, på en föreläsning, på en fest. Ska jag då bara lägga mig på golvet och göra lotusställningen?!? Haha. Galghumör, jag är egentligen ledsen. Ledsen på att det inte verkar finnas någon hjälp för någon humanistisk realist. Ah. Och nu kommer det. Överraskningen. Jag får inte byta läkare inom mottagningen. P sa att han verkligen har försökt övertyga idiotläkaren men att det är läkaren som har makten och att P inte kunde göra något. Hur fan ska jag någonsin kunna ifrågasätta min diagnos?!? Jag grät på vägen hem. Framför alla människor på gatan, alla verkade stirra på mig. En fet gothare med eyeliner rinnandes ner kinderna. Oh happy days. ILSKA.
På sen eftermiddag fick jag ett samtal från DBT-enheten. Jag undrar om någon har påskyndat processen? Kanske pojkvännen har ringt dit? Eller P? Hur som helst, jag har första bedömningssamtalet med en psykolog nästa vecka. Jag vet inte vad jag egentligen vill. Jag måste tvinga mig till att försöka vilja det hela. Jag är så negativ inställd till mindfulness och allt sådan flum att jag inte vet hur någon någonsin skall kunna övertyga mig att det fungerar på mig. Jag tror att C bär skulden. Hon har förstört det hela för mig. Men det är en öppning nu. Om jag kommer in på DBT så får jag en ny läkare där. Visst, det blir inga tabletter och det blir ingen ny diagnos. Men en ny läkare. Om jag hoppar av så kan jag leta efter en ny psykmottagning. Om jag inte kommer in är jag inte på väntelistan längre så jag kan också leta efter en ny mottagning. Vad som än händer så kommer jag inom de närmaste månaderna ifrån idiotläkaren. Men vad ska jag göra tills dess?
Jag har skrivit ett bidrag på Aftonbladet. Det gör ju en granskning av psykvården just nu och jag berättade lite om min historia. Jag har redan fått några kommentarer och det känns bra att höra att jag verkligen har blivit felbehandlat. Här är länken om någon av er vill läsa det: http://pillerpengarpsykvard.aftonbladet.se/?filer=lakaren-ar-kungen
Min mormor kommer till en tillfällig vårdavdelning. Hennes lägenhet är redan uppsagd. Nu börjar letandet efter ett vårdhem. Jag kan inte uttrycka i ord hur mycket jag lider av att höra att hon mår dålig. Att hon inte är sig självt längre. Att hon omyndigförklaras. Hon har alltid varit min mormor med en massa erfarenhet som berättade om de gamla tider, om kriget, om sina syskon som dött under kriget, om matlagning, om livet som fattig bondeflicka. Jag vill inte att hon måste leva som en grönsak, fullproppad av lugnande och icke medveten om sig själv och omvärlden. Demens är ond.
Mötet med P var okej. Vi pratade en hel del om dissociation och ångest. Jag påpekade igen att jag var rädd för mig själv. Jag kan fortsätta gå till honom när jag är inlagd och det känns tryggt. Inte att jag vill bli inlagd men att veta att det inte skulle vara slutstationen. Sedan blev det hela väldigt flummig. Jag skulle förflytta mitt medvetande från mitt jag, mitt medvetande skulle nå fingertopparna. Jag vägrade göra kroppsövningar. Jag lyssnar, jag iakttar men jag lägger mig inte på golvet och gör övningar. Jag har ju problem med min kroppsbild och är väldigt blygg när det gäller sådant. Det har mycket med skam och obekvämhet att göra. Han sa att det är första gången i sina många år som han gör kroppsövingarna själv utan patienten. Ska jag känner mig skyldig eller? Jag började skratta när han sa att han ville förflytta sina positiva energier genom sitt jag till mitt jag. Eller var det att han ville förflytta sitt jag? Jag kunde bara inte låta bli skratta. Jag hoppas att jag inte har sårat honom nu. Vi ska träffas nästa vecka igen men jag har ingen aning om han verkligen vill fortsätta med mig. Jag har känslan att jag var lite oförskämt genom att skratta och vägra göra "lotusställningen". Jag lovade att pröva dem hemma. Jag har inte förstått vad målet med det hela är. Att vara lugn? Men om jag då har ångest på tunnelbanan, på en föreläsning, på en fest. Ska jag då bara lägga mig på golvet och göra lotusställningen?!? Haha. Galghumör, jag är egentligen ledsen. Ledsen på att det inte verkar finnas någon hjälp för någon humanistisk realist. Ah. Och nu kommer det. Överraskningen. Jag får inte byta läkare inom mottagningen. P sa att han verkligen har försökt övertyga idiotläkaren men att det är läkaren som har makten och att P inte kunde göra något. Hur fan ska jag någonsin kunna ifrågasätta min diagnos?!? Jag grät på vägen hem. Framför alla människor på gatan, alla verkade stirra på mig. En fet gothare med eyeliner rinnandes ner kinderna. Oh happy days. ILSKA.
På sen eftermiddag fick jag ett samtal från DBT-enheten. Jag undrar om någon har påskyndat processen? Kanske pojkvännen har ringt dit? Eller P? Hur som helst, jag har första bedömningssamtalet med en psykolog nästa vecka. Jag vet inte vad jag egentligen vill. Jag måste tvinga mig till att försöka vilja det hela. Jag är så negativ inställd till mindfulness och allt sådan flum att jag inte vet hur någon någonsin skall kunna övertyga mig att det fungerar på mig. Jag tror att C bär skulden. Hon har förstört det hela för mig. Men det är en öppning nu. Om jag kommer in på DBT så får jag en ny läkare där. Visst, det blir inga tabletter och det blir ingen ny diagnos. Men en ny läkare. Om jag hoppar av så kan jag leta efter en ny psykmottagning. Om jag inte kommer in är jag inte på väntelistan längre så jag kan också leta efter en ny mottagning. Vad som än händer så kommer jag inom de närmaste månaderna ifrån idiotläkaren. Men vad ska jag göra tills dess?
Jag har skrivit ett bidrag på Aftonbladet. Det gör ju en granskning av psykvården just nu och jag berättade lite om min historia. Jag har redan fått några kommentarer och det känns bra att höra att jag verkligen har blivit felbehandlat. Här är länken om någon av er vill läsa det: http://pillerpengarpsykvard.aftonbladet.se/?filer=lakaren-ar-kungen
Min mormor kommer till en tillfällig vårdavdelning. Hennes lägenhet är redan uppsagd. Nu börjar letandet efter ett vårdhem. Jag kan inte uttrycka i ord hur mycket jag lider av att höra att hon mår dålig. Att hon inte är sig självt längre. Att hon omyndigförklaras. Hon har alltid varit min mormor med en massa erfarenhet som berättade om de gamla tider, om kriget, om sina syskon som dött under kriget, om matlagning, om livet som fattig bondeflicka. Jag vill inte att hon måste leva som en grönsak, fullproppad av lugnande och icke medveten om sig själv och omvärlden. Demens är ond.
Kommentarer
Trackback
