Det blir nog bra
Allting känns inte lika tungt längre. Okej, jag är ledsen och gråter mycket. Och så är ångesten fruktansvärd. Men det går framåt på något sätt. Det ända som verkligen går mig på nerverna och som gör mig otroligt sårbart är att jag inte sover bra här. Tredje natt i rad inte mer än några få timmar. Jag får den dubbla dosen Propavan nu. Jag fick konstigt nog inte den hemska bakiskänslan jag hade förväntat mig. Sömnproblemet beror nog på att jag delar ett rum som är gjort för en säng med en annan patient. Det är trångt och jag står inte ut med det. Jag vill vara i fred när jag ska sova.
Igår var jag hos K och för första gången kunde jag faktiskt följa honom och vad han sa. Jag hade ingen hemsk ångest utan kunde lyssna och svara. Det var självklart tack vare Sobril. Sedan åkte jag hem en stund och gosade med katten. Och åt pizza. Men fram emot kvällen märkte jag att jag verkligen inte kunde stå ut mer. Jag hade ett fantastiskt samtal med en mentalskötare igår kväll. Jag har nämligen använt mig av något som jag har lärt mig i DBT: att jag får be om hjälp.
Jag känner mig väl omhändertagen. Och vet ni vad? Ingen här tror att jag har Borderline. De diskuterar ju patienter vid rapporten och det kommer upp varje gång. Hur jag skulle ha fått den diagnosen egentligen. JAG SA JU DET! GAH! Det pratas om GAD istället, och depression. Men vi ska se. Jag fick fylla i en massa självskattningspapper. jag tror nog att jag kan ha Borderline men inte högt upp på en skala. DBT ska jag fortsätter med självklart och jag vill inte bråka om diagnosen. I alla fall kommer avdelnings-läkaren skriver i min journal att man skall utreda GAD och att han rekommenderar antidepressiva och lugnande. Det känns så skönt att jag bli tagen på allvar här.
Jag fick dessutom en massa beröm eftersom jag har gjort så många framsteg, hur mycket jag har förändrats sedan sista inläggningen. Hur mycket självinsikt jag har. Hur mycket jag kan tänka rationellt kring det hela. Jag blir glad av att de är glada för min skull.
Självmordstankarna finns kvar. Hopplösheten också. Men jag har nu fått en liten bit styrka tillbaka. Det blir lite permissioner under helgen. Att känna efter hur det känns. Sedan blir det nog utskrivning på måndag (eller tisdag). Jag är fan stolt över mig själv hur jag har hanterat allt det här.
Jag är trött. Fått Sobril en timme sedan. Jag väntar nu på lunch, är hungrig. Sedan vill jag sova en stund. Anders kommer nog förbi senare på eftermiddagen. En lugn dag.
Igår var jag hos K och för första gången kunde jag faktiskt följa honom och vad han sa. Jag hade ingen hemsk ångest utan kunde lyssna och svara. Det var självklart tack vare Sobril. Sedan åkte jag hem en stund och gosade med katten. Och åt pizza. Men fram emot kvällen märkte jag att jag verkligen inte kunde stå ut mer. Jag hade ett fantastiskt samtal med en mentalskötare igår kväll. Jag har nämligen använt mig av något som jag har lärt mig i DBT: att jag får be om hjälp.
Jag känner mig väl omhändertagen. Och vet ni vad? Ingen här tror att jag har Borderline. De diskuterar ju patienter vid rapporten och det kommer upp varje gång. Hur jag skulle ha fått den diagnosen egentligen. JAG SA JU DET! GAH! Det pratas om GAD istället, och depression. Men vi ska se. Jag fick fylla i en massa självskattningspapper. jag tror nog att jag kan ha Borderline men inte högt upp på en skala. DBT ska jag fortsätter med självklart och jag vill inte bråka om diagnosen. I alla fall kommer avdelnings-läkaren skriver i min journal att man skall utreda GAD och att han rekommenderar antidepressiva och lugnande. Det känns så skönt att jag bli tagen på allvar här.
Jag fick dessutom en massa beröm eftersom jag har gjort så många framsteg, hur mycket jag har förändrats sedan sista inläggningen. Hur mycket självinsikt jag har. Hur mycket jag kan tänka rationellt kring det hela. Jag blir glad av att de är glada för min skull.
Självmordstankarna finns kvar. Hopplösheten också. Men jag har nu fått en liten bit styrka tillbaka. Det blir lite permissioner under helgen. Att känna efter hur det känns. Sedan blir det nog utskrivning på måndag (eller tisdag). Jag är fan stolt över mig själv hur jag har hanterat allt det här.
Jag är trött. Fått Sobril en timme sedan. Jag väntar nu på lunch, är hungrig. Sedan vill jag sova en stund. Anders kommer nog förbi senare på eftermiddagen. En lugn dag.
Kommentarer
Trackback
