Bakslag men jag ska fan inte ge upp
Igår hade jag en fruktansvärt dålig dag. Jag hade flera sammanbrott och grät jämt. Jag var hemma i åtta timmar och försökte ta det lugnt. Lite småmys blev det men ångesten tog över. Jag hade så mycket velat att det hade gått bra. Jag hade som mål att bli utskriven på måndag. Det kan jag nog glömma. Jag inser att jag mår sämre än jag hade trott.
Men insikterna och lugnet jag hade fått av samtal med personal och läkare har inte försvunnit. Jag märker att jag har en vilja, jag vill må bättre och jag inser att sannolikheten att det blir bättre finns lika mycket som sannolikheten att jag för alltid kommer att må så här dåligt. Men sedan kommer dessa stunder av misär där jag helt överväldigas av mina känslor, av min ångest, av mitt självhat, skuldkänslorna. Och i dessa stunder märker jag att jag inte har någon styrka kvar, att jag inte har kraften för att acceptera att det är som det är just nu.
Jag har alltså fått min "vilja" tillbaka. Jag vill arbeta på att må bättre. Jag vill fortsätta med terapin. Jag vill aktivera mig och kommer ut mer. Jag vill testa hur långt jag kan komma med plugget. Jag vill ha ett liv som är värt att kallas för liv. Jag vill bli utskriven. Jag vill vara med pojkvännen och göra honom lycklig. Men just nu räcker inte viljan till. Jag tål inte ångesten mer, jag tål inte smärtan mer. Jag har svårt att hantera alla dessa negativa känslor och tankar. Jag har inte verktyget för att bryta mina tankegånger. Men jag ska försöka. Jag har fortfarande svårt med att inte gå till de värsta tankarna på en gång. Jag har svårt att ignorera möjligheten av en enkel lösning.
Jag är fortfarande väldigt försiktigt när det gäller förhoppningarna att jag verkligen får en GAD-utredning och medicin från min läkare i öppenvården. Jag tors inte hoppas för mycket. Ännu en sjuksköterska sa till mig igår att hon inte tror alls att jag har Borderline. Den jäveln som satte den där diagnosen på mig, grrr. Men jag vet inte själv. Jag kan ju inte objektivt se vad som är fel på mig. Mjoa.
Jag hade det lite mysigt igår kväll. Jag satt med två andra patienter och tittade på Pirates of the Carribbean. Min sociala fobi håller mig oftast ifrån att umgås med folk. Men jag är själv i rummet nu, jag har ingen rumskamrat, och ensamheten kan ju göra saker värre. Kanske det kommer någon ny senare idag. Vem vet. Jag ska i alla fall hem en timme eller två. Jag behöver hämta lite kläder. Jag vill inte ge upp. Jag vill ju hem igen. Men igår vart det bara för mycket. Som vanligt hade jag satt upp alltför stora mål för mig själv.
Efter mycket ångest den här morgonen har jag fått lite lugnande tabletter så jag mår lite bättre just. Snart är det lunch och sedan ska jag duscha och gör mig lite fint (jag ser ut som en jävla zombie haha). Kanske måendet vänder lite sedan. Jag undrar var jag kan hitta min styrka för att min vilja ska kunna driva mig framåt.
Näääh, nu har de knackat på min dörr. Lunch.
Men insikterna och lugnet jag hade fått av samtal med personal och läkare har inte försvunnit. Jag märker att jag har en vilja, jag vill må bättre och jag inser att sannolikheten att det blir bättre finns lika mycket som sannolikheten att jag för alltid kommer att må så här dåligt. Men sedan kommer dessa stunder av misär där jag helt överväldigas av mina känslor, av min ångest, av mitt självhat, skuldkänslorna. Och i dessa stunder märker jag att jag inte har någon styrka kvar, att jag inte har kraften för att acceptera att det är som det är just nu.
Jag har alltså fått min "vilja" tillbaka. Jag vill arbeta på att må bättre. Jag vill fortsätta med terapin. Jag vill aktivera mig och kommer ut mer. Jag vill testa hur långt jag kan komma med plugget. Jag vill ha ett liv som är värt att kallas för liv. Jag vill bli utskriven. Jag vill vara med pojkvännen och göra honom lycklig. Men just nu räcker inte viljan till. Jag tål inte ångesten mer, jag tål inte smärtan mer. Jag har svårt att hantera alla dessa negativa känslor och tankar. Jag har inte verktyget för att bryta mina tankegånger. Men jag ska försöka. Jag har fortfarande svårt med att inte gå till de värsta tankarna på en gång. Jag har svårt att ignorera möjligheten av en enkel lösning.
Jag är fortfarande väldigt försiktigt när det gäller förhoppningarna att jag verkligen får en GAD-utredning och medicin från min läkare i öppenvården. Jag tors inte hoppas för mycket. Ännu en sjuksköterska sa till mig igår att hon inte tror alls att jag har Borderline. Den jäveln som satte den där diagnosen på mig, grrr. Men jag vet inte själv. Jag kan ju inte objektivt se vad som är fel på mig. Mjoa.
Jag hade det lite mysigt igår kväll. Jag satt med två andra patienter och tittade på Pirates of the Carribbean. Min sociala fobi håller mig oftast ifrån att umgås med folk. Men jag är själv i rummet nu, jag har ingen rumskamrat, och ensamheten kan ju göra saker värre. Kanske det kommer någon ny senare idag. Vem vet. Jag ska i alla fall hem en timme eller två. Jag behöver hämta lite kläder. Jag vill inte ge upp. Jag vill ju hem igen. Men igår vart det bara för mycket. Som vanligt hade jag satt upp alltför stora mål för mig själv.
Efter mycket ångest den här morgonen har jag fått lite lugnande tabletter så jag mår lite bättre just. Snart är det lunch och sedan ska jag duscha och gör mig lite fint (jag ser ut som en jävla zombie haha). Kanske måendet vänder lite sedan. Jag undrar var jag kan hitta min styrka för att min vilja ska kunna driva mig framåt.
Näääh, nu har de knackat på min dörr. Lunch.
Kommentarer
Trackback
