Miss Zombilicious - annorlunda

Jaha. Mitt liv känns kaotiskt och jag måste säga att jag inte har mått så dåligt på länge. Jag har konstant ångest och jag har nu kommit underfund med mina fysiska problem. Jag tror att min ångest har bytt skepnad och har gett mig nu ett konstant illamående och en konstant klump i halsen. Plus det vanliga: hjärtat slår snabbt, kallsvettning, darrande händer, darrande röst och en orolig kropp. Det där trycket på mitt psyke gör mig galet. Jag drömmer om att sova, sova för alltid. Jag vill inte leva så här och jag får inte hjälp. Jag håller i de få saker som får mig att fortsätta. Jag vet att det kan gå bättre än så. Men istället får jag endast flumsvar.

Jag har varit hos min husläkare några dagar sedan. Jag känner som om det är något fysiskt fel med mig. Allt kan inte vara ångest. Så jag gick dit för att fråga om hon kunde ta några prover. Det var första gången jag träffade kvinnan och hon är verkligen den elakaste människan jag någonsin har träffat. Istället för att lyssna på mig så tjatade hon endast om min vikt. Att jag har fetma (jag har inte fetma för fan, när jag vägde 115 kg hade jag fetma!), att jag förmodligen har en fetlever och hela min kropp kommer att svika mig. Elaka ord följda av elaka ord. Jag började gråta men hon fortsatt. Sedan ska jag också sluta röka. Jag stammade fram att jag inte kan sluta röka och gå ner i vikt samtidigt. Svaret var att hon inte bryr sig hur jag gör, livet är oschysst. Ni kan inte föreställa er hur det hela drog mig ner. Jag har inte ätit ordentligt sedan dess. Jag skäms skäms skäms. I alla fall tog de blodprover på mig i tisdags (fick skolka från färdighetsträningen, synd det haha). Jag ska ringa om två veckor så får jag resultaten. De vill kolla sköldkörteln, järn, jod, B12-vitamin, levern, njurarna och laktosintolerans. Jag misstänker att de flesta av mina fysiska problem kommer från ångesten men ett problem med körteln skulle ju kunna förstärka ångesten. Vi ska se.

Jag bryter ihop hela tiden. Jag tar mina sista Sobril. Jag gråter, gråter, gråter. Jag har en ångest som liknar en långdragen panikattack. Igår kväll blev det för mycket. Klumpen i halsen fick mig känna att jag inte kunde svälja eller andas. Jag sprang runt i panik och skrek. Pojkvännen ringde till min terapeut idag och berättade om situationen, om hur dålig jag mår och att jag verkligen behöver medicin. K har ringt mig några gånger på morgonen men jag sov. Jag trodde att han skulle säga något under mötet men nej, han försökte få MIG att komma på färdigheter jag kan använda mot ångest. Om jag visste hur jag skulle kunna få ångesten försvinna så skulle jag ju inte gå i terapi. Det blev cirkelargument utan något resultat. Jag blev rätt irriterad och var gråtfärdig. I slutet frågade han om medicin och om jag ville ta Theralen, Legrigan eller Atarax. Jag trodde först att han skämtade. Jag har alla dessa piller hemma men de hjälper inte ett dugg och ger mig hemska biverkningar. Han ville då att jag skulle få ett möte med min läkare. Jag vet inte om jag vill det. Varför det? Jag vet precis vad hon kommer att säga. Hon skriver inte ut något annat, antidepressiva får man bara vid depression och DBT är ju änglarnas botemedel mot alla symptom. Jag är nära till att hoppa av från DBT:n. Det fungerar inte för mig. Mitt huvudproblem är ångest men det kan dem inte hjälpa mig med. Allt annat kan jag intellektuellt kämpa emot, alla värdelöshetstankar, självmordstankar, konstiga katastroftankar. Men ångesten kan jag inte rationellt förklara bort. Snälla, allt jag vill är en behovsmedicin som hjälper. Sedan kan jag börja jobba på allt annat.

Jag orkar bara inte mer. Jag vill inte mer. Det här livet är inte värt att leva. Jag är handikappad i hjärnan. Jag vill lobotomeras så att jag i alla fall inte är medveten om mitt handikapp längre. Kronisk ångestsjuka. fan.

(Det mest hjärtskärande och samtidigt det roligaste i hela världen: att bada en katt!!)