Miss Zombilicious - annorlunda

Jo, jag har alltså gått klart DBT (Dialektisk Beteende Terapi), äntligen. Det hela består av gruppterapi och individualterapi. Jag har gått gruppterapin i ett år. Individualterapin skall fortsätta efter man har avslutat gruppen. Men istället får jag en ny utredning. Vilket är det jag behöver. Jag hatar att inte avsluta saker som jag har påbörjat och det nog mest därför jag har fortsatt med det hela. Terapin har nämligen inte hjälpt mig avsevärt mycket. Jag hade någonting att göra och det är nog det enda positiva som jag har fått av terapin. Redan efter ungefär en månad var jag övertygad om att jag hade fel diagnos. Jag hade inte ens liknande problem som de andra i gruppen och i individualterapin hade vi endast få Borderline-problem att jobba med, jag är inte impulsiv och det är ju det man ska jobba med, impulsivitet. Det kändes fel, allting bara kändes fel. Jag fortsatt med terapin, jag letade efter felen hos mig. Jag borde ha lyssnat på min inre röst om att jag hade fått fel diagnos.

Det är skönt att jag inte behöver gå upp jättetidigt på tisdagar längre. Jag behöver inte heller åka tunnelbanan under rusningstiden. Jag behöver aldrig göra dumma mindfulness-övningar igen. Jag är inte den människan som fungerar i en gruppterapi. Alltså jag har inget problem med att lyssna på andras historier. Men jag hatar att jag behöver själv berätta något, att bli granskad. Vad som än händer i framtiden, jag kommer aldrig delta i en grupp igen och jag kommer alltid att vägra göra mindfulness. Been there, done it, hated it. Och jag har till och med ett fint diplom som visar att jag har gjort allt det där redan.

Så, DBT. Jag är säkert på att det finns människor som blir hjälpta av denna terapiform. Människor som har vissa problem som svarar på DBT:ns enkla lösningar. Men personligen tycker jag att hela terapin var allt för enformig, man behövde passa i en mall för att kunna få hjälp. Jag tycker dessutom fortfarande att det hela påminner alltför mycket om hjärntvättning. Acceptera allt, har inga starka åsikter, ifrågasätt ingenting och tror på din inre visshet. Bullcrap. Okej, om du inte har några åsikter, om du är spirituell lagd och har ingen känsla av vem du själv är, så ger denna terapi dig något som kan fylla ditt tomrum. Men jag, som ateist och anti-flummare, som människa som ifrågasätter allt och inte tror på något hundra procent (eftersom det inte finns universella sanningar), är denna terapiform fel. Men om man vill ha enkla lösningar är det DBT:n nog rätt för dig. En annan sak som glöms enligt mig är det kausala sammanhanget. Orsaken och verkan, i det stora. Varför mår man piss, vad är orsaken till ens lidande? Det koncentreras endast på slutet av kausaliteten, endast nuet och hur den ska hanteras. Man får ingen kunskap utan endast enkla knep så man överlever till morgondagen. Inget djup, inga svar på frågorna. Problemen löses inte, problemen ignoreras, endast yttringarna av problemen tas hand om. Man blir som en robot utan egna åsikter eller personlighet. Man tänker inte för sig själv. Det är kanske det som är målet med DBT:n: pragmatismen och avväpnande hjärntvätt. Och inte att glömma: mindfulness som är flummig, vad andra än säger. Jag kan andas rätt utan hjälp, jag tycker att det är löjligt, inte en enda gång har mindfulness verkligen hjälpt mig med något. Jag kommer inte använda mig av mindfulness i framtiden.

Okej, lite mer diplomatisk: DBT:n har inte fungerat för mig eftersom 1. Jag har inte Borderline personlighetsstörning  2. Jag är en bildad människa som ifrågasätter allt 3. Jag tror inte på flum och saker som influeras av religion 4. Gruppterapi fungerar inte för mig eftersom min sociala fobi är för stark  5. Jag har hela tiden haft en kuslig känsla av Skinner-hjärntvätt.

MEN: DBT fungerar för andra. Jag har sett det. Men DBT löser inga problem. Allt du får är en manual som berättar för dig hur du skall bete dig i vissa situationer. Så om du är öppen för att förlora allt som är ditt ”jag”, om du vill bli frälst och inte bryr dig om orsakerna till dina problem, gör DBT. Du kommer att ha ett tråkigare liv men du kanske bara försöker ta ditt liv två gånger om året istället för tre. Jag har faktiskt en rolig anekdot för att avsluta det här inlägget: under min sista inläggning i slutenvården samtalade jag med en annan patient. Hen hade färska sår över båda armarna och hen sprang runt med ett dropp eftersom hen hade tagit en överdos. Och så berättade hen att hen hade avslutat DBT-terapin och att det var det bästa som hade hänt henom. Jag såg på henom och tyckte bara synd om människan. Hen hade försökt ta sitt liv och fortsatt med självskadandet även efter avslutat terapi. Alltså så där ser inte resultatet av en lyckad terapi ut. Men henom hade blivit hjärntvättat och var övertygad om att hen var ”frisk” nu (”jag har inte Borderline längre …”). Trist.