Miss Zombilicious - annorlunda

 

Jag borde uppdatera min blogg oftare. Men de senaste veckorna har jag varit väldigt omotiverad till det mesta. Jag ville mest bara ligga i sängen och tycka synd om mig själv. Hemsk ångest ovanpå detta. Under helgen bestämde jag mig för att ta en enda Oxascand, jag behövde en paus från allt det ångestladdade tänkande. Och det hjälpte, bara de få timmarna gjorde att jag kunde återhämta mig lite. Hur som helst, det här inlägget ska ju handla om något helt annat!!

 

Igår hade Marilyn Manson en spelning på Hovet i Stockholm. De som känner mig vet att jag har varit en stor Marilyn Manson-fan, i alla fall fram till ungefär 2004, sedan dess har det dvalat lite. Jag har träffat mannen 2003 i Hamburg men det var ju verkligen länge sedan. Man kunde nu för spelningen i Stockholm köpa en VIP-biljett som inkluderade en meet and greet, man fick gå tidigare in på konserten, man fick en tshirt och en mask. Pojkvännen och jag hade diskuterat fram och tillbaka om vi nu skulle köpa en sådan biljett eller inte. Det var ändå en massa pengar. Men vi hade sparat lite från bilköpet så till slutet bestämde vi oss för att köpa VIP-biljetter.

 

Vi skulle vara vid VIP-ingången halv tre igår. Men det var snökaos i Stockholm och fastän vi hade åkt i tid så blev vi stående på motorvägen i över en timme. Vi var helt övertygade om att det var kört för oss när det var kvart över tre och vi fortfarande stod i bilkön. Men sedan öppnade de motorvägen igen och vi skyndade oss. När vi sprang från parkeringshuset till Hovet hamnade jag i snön hela vägen upp till rumpan. Inte roligt när man bara bär strumpbyxor och en kort kjol på sig! Vi knackade på VIP-dörren och blev insläppta. Vi hade hunnit fastän vi var nästan två timmar för sena! De hade förväntat sig att folk skulle bli försenade på grund av snökaoset. Vi fick våra VIP-pass, tshirts och maskar. Tio minuter senare skulle vi börja köa för att träffa Marilyn Manson. Jag panickade lite eftersom hela den där historien med stopp på motorvägen hade redan gjort mig ångestfylld. Så jag tog en Oxascand. Lite sent kanske eftersom den tar ju 45 minuter tills den verkar. Vi var ungefär 30 till 40 personer och fick en efter en gå in i ett litet konstgjort rum. Det var endast stora sammetdraperier som var upphängda i en fyrkant. Så jag gick in i det rummet och där satt Marilyn Manson. Jag var faktiskt rätt lugn, jag är ju egentligen ingen fangirl längre. Men kul var det! Jag lät honom signera covern till Mechanical Animals skivan och fotot på mig och honom från 2003. Han tittade på fotot och sa "Oh, that's us!". Jag svarade att det var från 2003 i Hamburg och att det var länge sedan. Och han höll med och sa: "Damn long time ago". Sedan skakade han min hand och jag fick lämna "rummet".

 

Det var dags att köa igen, för att fotas med mannen. Det var lite pinsamt att man kunde se hur fotot togs för personen framför en. Så jag gick in, någon tog hand om min väska och min jacka och så stod jag bredvid honom. Han kramade om mig (awwww) och två bilder togs. Jag ville gå, fotografen sa något, jag fattade inte vad hon menade, jag gick, Manson sa att jag skulle återvända, jag kom tillbaka men min pojkvännen hade redan kommit in i rummet. Så jag gick till slutet. Jag måste ha verkat som en förvirrade kyckling. Lite pinsamt kanske. Haha.

 

Sedan skulle vi sätta oss i backstage-området. Vi fick vatten och fick gå ut och röka. Jo, mer berättar jag i nästa inlägget, annars blir det här för långt! Det här var i alla fall berättelsen om mitt möte med Marilyn Manson. Han var lugn, vänlig och det hela var väldigt bra organiserad. Ingen gjorde något jättepinsamt och alla var nog glada efteråt. Jag var i alla fall det.