Miss Zombilicious - annorlunda

 

Jag har haft ett möte med min terapeut idag. Jag hade ju skippat färdighetsträningen i tisdags så jag kände mig verkligen tvungen till att gå dit idag. Vi pratade först så klart om konserten och hur det gick för mig. Det är ju viktigt med positiva erfarenheter och att jag har klarat av allting galant ger mig lite självförtroende. Jag kände mig just inte psyksjuk den dagen. Nervös var jag men inte hemskt ångestfylld och på intet sätt ledsen.

 

Min terapeut tog upp att jag endast behöver gå till gruppen två eller tre gånger till och sedan är jag klar. Det känns så skönt! Jag har hela tiden hatat att gå dit, tisdagen var den dagen i veckan jag såg fram emot minst. Jag har dessutom inte lärt mig mycket alls. Jag tycker att det var bortkastad tid. Jag vet att just färdighetsträningen hjälper många människor men för mig är det helt fel terapiform. Så jag är glad att det är över snart. Och bara för det ska jag faktiskt gå dit nästa vecka.

 

Sedan pratade vi om varför mitt beondestöd vill ha ett möte min terapeut. Nu känns det som om det där mötet inte behövs mer, fastän jag vet att min terapeut manipulerade mig lite där. Jag vet inte varför men hon vill inte träffa boendestödet. Kanske hon är rädd för att bli ifrågasatt? Hon sa i alla fall att jag är väl förmogen till att försvara mig själv. Att jag är en verbal människa som kan uttrycka sig väl.

 

Så vi pratade om anledningen till varför jag vill ha samtalet tillsammans med boendestödet. Jag är ju väldigt olycklig med min diagnos. Jag är helt övertygad om att jag inte har Borderline. Det är bara så. Jag är ju fan motsatsen till impulsiv. Jag vill helt enkelt ha en ny utredning så jag kan få rätt hjälp. DBT:n har inte hjälpt fastän jag har gett allt jag kunde. Det var fel terapi för mig. Och min terapeut lovade nu att hon skulle prata med teamet, framförallt läkaren, nästa vecka och om hon kan övertyga dem så börjar vi med utredningen nästa vecka! Det vore fantastiskt! Det är det jag har velat ha i flera månader men jag har aldrig riktigt försökt säga det. Jag var så rädd för att stå där helt utan hjälp. Jag behöver ju rätt diagnos. Hon sa dessutom att hon skulle skicka remiss till en annan terapi. Grejen är naturligtvis att det betyder en hel massa otrygghet eftersom det kan ta flera månader tills man får börja med en ny terapeut och allt sådant. Men det tar jag då. Jag hoppas nu innerligt att min terapeut kan övertyga teamet och vi kan börja med utredningen nästa vecka!

 

Oh hej och hå, äntligen börjar saker hända. Det här gör mig glad. Snart är färdighetsträningen över för min del och snart får jag förhoppningsvis en ny utredning! Yay!