Miss Zombilicious - annorlunda

Psykbryt i fredags. Jag var verkligen nära till att åka in till sjukhus. Oxascand räddade mig. Pojkvännen mår inte bra heller. Gruppterapin som verkar värdelös (behövde i alla fall inte åka tunnelbana idag). Jag får alltid höra att folk inte förstår varför jag går i terapi: jag verkar ju så glad, social, smart och förnuftig. Ska jag be om ursäkt därför att jag inte tycker om att visa mina känslor inför andra? Därför att jag kan hålla ihop det under ett fåtal timmar? Jag blir så ledsen. Ska man skrika, gråta och skaka av ångest? Jag förstår inte. Allt detta gör jag ju, men hemma, i tryggheten, där ingen kan se mig.

Jag är arg på livet och de villkoren jag måste leva under. Utanförskap i alla sina betydelser. Utan musik och Hermann Hesse skulle jag nog redan gått under i fredags.