Samhällskontraktet
Visst är dagens samhälle bakåtsträvande och inte framtidsinriktat? En politisk filosof från 1600-talet, Thomas Hobbes, hade redan då förstått att människan har en större möjlighet att överleva i ett kollektivt samhälle. Vi är subjektiva varelser som i första stället vill ta hand om det som är vår och vill uppnå det som gynnar oss. Det går inte att ändra på och därför har ett rent socialistisk samhälle aldrig en chans. När det finns en enda människa som anser att ens egna mål är viktigare än mänsklighetens mål så kommer ett sådant samhälle gå under.
Men det går inte att bortse ifrån att man är starkare i ett kollektiv, man är starkare när man tillhör ett samhälle, en stat, en gemenskap. Men för att detta samhälle ska överleva behövs det också ett kollektivt tänkande, vi måste tänka ”vi” och inte ”jag”, i alla fall i de flesta frågor. Om alla kör sitt eget race kommer det endast leda till kaos. Det har redan de gamla filosoferna förstått: genom att symboliskt ingå ett samhällskontrakt (se: Rousseau) kommer vi ha bättre förutsättningar.
Då gällde det att komma ifrån ett naturtillstånd, ett tillstånd där alla for ett krig mot varandra. Genom att handla tillsammans kan vi nå större framgångar och det är då lättare att försvara ”sitt”. Idag har vi demokrati och vi är nog långt ifrån detta djuriska tillstånd. Eller är vi det?
Jag tycker att vårt samhälle har nästan nått detta tillstånd igen. Vi kallar oss för moderna men det är inte vårt samhälle. Idag är ”mitt” individens ekonomiska tillgångar. Och dem vill vi försvara, till bekostnad av andra människor. Vi försvarar inte våra gemensamma tillgångar mot kriser (vi bor i Sverige så ett krig är nog ingen överhängande fara) eller tjuvar. Vi åstadkommer kriser och är tjuvar istället. ”Mitt” är inte ”ditt”, men det ska vara ”vårt”! Hur lycklig kan en ensam människa med 10 miljarder kronor vara om denna människa inte tillhör ett samhälle? Om den är helt ensam med pengarna?
Vi lever i ett samhälle, en stat. Men vi är på vägen till att förstöra det genom våra individuella intressen. Jag säger inte och skulle aldrig förespråka en kollektivism som förstör individualitet. Men jag förespråkar en kollektivism där pengarna är ”våra” som vi gemensamma ska ta hand om. Annars kommer allt mer människor inte vilja tillhör detta samhälle längre. Vem är det som river kontraktet först? Den nyliberala kapitalisten eller den förtryckta fattiga? Kapitalisten har försökt riva upp kontraktet i flera decennier nu men har inte lyckats. Jag säger att vi inte ska riva kontraktet, jag säger att vi måste påminna oss själva och alla andra som tillhör detta samhälle om att kontraktet existerar. Om du vill leva i ett samhälle måste du aktivt vara en del av det. Idag försöker folk följa sina egna intressen istället för att ha samhällets intressen framför sina ögon, det förstör det samhället de lever i. I många, inte i alla, delar av våra liv måste vi tänka ”vi” och inte ”jag”. Annars kommer vi hamna i samma läge som Grekland och Italien där individuella ekonomiska intressen har förstört länderna och har kastat samhällen in i fattigdom och kaos. Är det det ni vill? Om ni river kontraktet, så river vi kontraktet också. Tillsammans är vi starkare, vill ni verkligen se samhällets alla förtrycka med facklor i händerna, framför era villor? Det är det som kommer att hända. Vi vet vad gemenskap och samhällsplikt betyder, vet ni moderata, nyliberala kapitalister det? Ni är bakåtsträvanda, snart hamnar vi i naturtillståndet igen och den som först förstår att kollektivet alltid vinner över ekonomiska egenintressen kommer även att vinna denna kamp. Vakna för fan!
Jag har inte skrivit brev än, så skriver här istället, svarar på ditt intressanta inlägg.
Ja, Hobbes talar om att människan är egoistisk, i grunden, och samhället är praktiskt taget det som förhindrar oss från att mörda varandra. Men sätt upp detta mot Rousseau, som visserligen talar om ett symboliskt samhällskontrakt, men Även hävdar att det är just denna Statens bojor, urbaniseringen och industrialiseringen, som tagit bort människans "goda" "fria" natur.
Det handlar inte om att välja läger, utan nyansera.
Intressant, ja - viktigt tänka Vi, och man kan inte lägga ansvaret helt på individens axlar. Du kanske känner mig så pass väl, jag är ju ingen världsfrånvänd människa i Det avseendet att jag ignorerar världens händelser. Men när kollapsen infinner sig, och alla är beroende av dagens sätt att leva, är det egentligen var man för sig själv. Betänk Deleuze: Politik handlar inte om sannolikhet etc., utan är ett retoriskt medel för att övertyga massan.
Ja, Sydeuropa är förstört av enskilda personers ekonomiska intressen, men lägg där till den kapitalism som "fungerar" i Norra Europa, att den applicerades på länder vars ekonomi inte var rustade, och därmed kan nu Tyskland gå in som grekernas "förmyndare" i väntan på FLER nedskärningar. :)
I Grekland börjar Kollapsen visa sig.
Gemenskapen, plikten, utifrån det samhälle vi har skapat idag är det helt andra betingelser än förr femtio år sedan. Tvärtom, anser jag inte att kapitalismen är Bakåtsträvande, utan de försöker sträva så lång in i framtiden, att Tillväxten ska dra upp i Zenit, att de inte ser omöjligheten med detta när kapitalet inte räcker. När kollapsen inträffar, jag slår ett slag för att Vi ska vara MER bakåtsträvande i flera avseenden, så att vi inser att dagens "tillväxtoptimism" är ohållbar, som du i och för sig skriver: detta resulterar i en återgång till "naturtillståndet". Och då är det var man för sig.
Avslutningsvis, Det mest obehagliga med Kollapsen (som alltid inträffar i historien) är att man inte blir medveten om den medan den pågår, se på Romarrikets nedgång och fall, de upplevde inte att de existerade i en kris, utan det var små förskjutningar i vad som ansågs som standard, normalt, Kollapsen sker Gradvis, inte som på Film i hollywood.
(Lästips: David Jonstads nya bok "Kollaps", 2012, ordfronts förlag, den är pessimistisk och insiktsfull)
Kram.
Men det goda och fria är samtidigt det djuriska och krigiska. Och det måste finnas en balans där en frihet under samhällets regler kan åstadkommas. Precis om du säger,det handlar om nyanserna, om balansen, om prioriteringar. Den som inte vill leva i ett socialt samhälle kan ju välja att vara för sig själv. Men denna människa kommer snart märka att det just inte är möjligt, vi är alla beroende av varandra. Vi behöver samhället för att överleva och för att kunna njuta av de framstegen som mänskligheten i sin helhet har gjort. (Jag avskyr Rousseau, "Emile" är fruktansvärt patriarkatisk. Ush. Men jag tycker just om begreppet contrat sociale)
Om "kollapsen" inträffar är det just dem som tror att det är var man för sig själv som inte kommer att överleva. Det måste handla om ett "tillsammans" annars blir det snabbt till ett anarkiskt kaos utan återvändo. Det är dem som kommer att hjälpa varandra som kommer att ha det drägligare.
Kapitalismen är ju stagnation och ett fastklamrande vid principer som redan Marx har visat är svaga. Framtidssträvande vore det om man tänkte långsiktig. Om man ifrågasatt och justerade. Att blunda för verkligheten och det som kan komma i framtiden är just stagnation. Och att handla utifrån principen att man ska endast tänka utifrån sina individuella mål utan hänsyn till omvärlden är just revisionistisk. Man beter sig som i naturtillståndet, man till och med strävar efter ett tillstånd där man inte behöver ingå i en gemenskap. Det anarkiska naturtillståndet finns redan i människornas huvuden, den finns bara inte på gatorna än.
Men vi har samma slutsats: Krisen ignoreras av samtiden och i framtiden kommer historieskrivarna skaka på huvuden och inte förstå varför vi inte såg tecken och fortsatt vår resa mot avgrunden. Så länge vi alla står under pengarnas makt kan vi inte stoppa det oundvikliga.
