Miss Zombilicious - annorlunda

Alla texter och böcker som jag har läst om min diagnos pratar om humörsvägningar. Men det skulle ju betyda att jag ibland är glad och lycklig. Jag vet inte ens när jag mådde så där sist. Mitt mående är stabilt dålig. Jag tror fortfarande inte på att jag har Borderline. Jag passar inte in i mallen. Jag har inget problem med impulsivitet, jag har inget problem med destruktivitet (i alla fall inte på detta sättet som syns), jag har aldrig knullat runt mig och jag är defintivt ingen aggressiv eller arg människa. Och humörsvägningar har jag inte heller. Jag önskade att denna diagnos bara försvann och jag kunde börja från början med alla utredningar. Jag vill ha något som kan botas eller hjälpas med medicin. Jag vill slippa kämpa. Är jag lat? Nej. Jag har bara ingen kraft för att kämpa och har förlorat tron i mig själv.

De senaste dagarna har varit ett rent helvete. Gråtattacker, panikattacker, ångest, ångest, ångest. Dissociation i flera timmar igår. Sjävmordstankarna pinar mig. Vad spelar det för roll om jag berättar detta för min behandlare? Det spelar ingen roll alls. Han kan inte hjälpa mig. Jag vill ha en paus från mitt mående, mitt huvud, mina tankar. Jag har dessutom förstått att jag för alltid kommer att förbli i detta stadium av "ingenting". Hur kan jag ens tänka på att någonsin ta mitt masterexamen? Att bli något, att skriva och få betalt för det. Att tänka och filosofera och få betalt för det. Dumma verklighet.

Ett litet utdrag ur mitt helvete: Jag hade färdighetsträning idag. Jag försov mig (fick bara ungefär två timmars sömn) men hann i tid. Med den värsta ångesten i kroppen och tankarna. Jag tog en halv Oxascand som tog över en timme tills den började verka. Tre nya patienter i gruppen. Alla verkade lugna, alla har jobb, alla verkar inte alls sjuka och berättar endast om sina ilska-problem. Jag sitter och skakar. Jag sitter och vill bara fly därifrån. Gnagande dömande tankar om min dumhet, mitt misslyckande, mina fel. Vi hade rast och jag bestämde mig för att gå hem med terapeuten tyckte inte om det. Och jag ville inte säga emot, ville inte anses vara ett problem. Så jag stannade kvar. Tabletten började verka men skadan hade redan skett. Katastroftankarna försvann inte. På vägen hem grät jag floder. Visst låter det här som en rolig upplevelse?!? För mig låter det faktiskt som en tonårings gnäll. Varför kan jag inte vara normal?

Pojkvännen har ringt till min terapeut idag för att ge honom sitt nya mobilnummer. Jag har ingen aning vad de pratade om men pojkvännen har nog gnällt om att jag inte får någon hjälp: att det antingen är flum-DBT-grejer eller sjukhus, att det inte finns ett mellanting. Det får jag nog höra om när jag träffar K imorgon. Jag funderar på att ställa in mötet. Jag vill inte åka dit med denna ångest jag har. Jag skäms så mycket över den ångest jag hade idag. Jag vill bara inte.

Jag hade glömt att det är Alla Hjärtans Dag idag. Men nu vet jag det så det blir pizza och vin ikväll. Om jag har tagit 7,5 mg Oxascand på morgonen går det nog att dricka ett glas vin halv sex på kvällen, eller hur? Oxascand verkar ju bara i 4 till 5 timmar. Mmmm. Jag bryr mig inte. Jag vill faktiskt se om det blir någon konstig effekt. Kanske jag dör på samma sätt som Whitney Houston som blandade Xanor med alkohol. Önsketänkande.

Nu blir det kaffe. Jag är sååå trött. Men vi har ingen mjölk hemma, det blir svart kaffe. Passar ju bra, den depressiva gotharen drickar svart kaffe.