Miss Zombilicious - annorlunda

Jag avskyr kyla, snö och vinter. På samma sätt som jag avskyr hetta, för mycket sol och sommar. Men just nu är det vinter och det drar ner mig. -15°C under dagen är inte okej.

Jag har upptäckt Skype och har tillbringat mycket tid med att prata med min familj och mina vänner. Det är ju nästan som att socialisera tycker jag. Annars så är det samma skit som vanligt. Två dagar sedan hade jag färdighetsträning. På vägen dit hade jag så stark ångest att jag spydde på vägen från tunnelbanan till mottagningen. Tur nog kunde jag gömma mig bakom en buske och jag tror inte att någon såg mig. Idag hade jag individualterapi och självklart slog ångesten till igen. Jag fick verkligen gå emot känslan för att bara ta mig ut. Jag kunde inte prata, jag stammade, hela min kropp skakade och jag såg nog väldigt besvärad ut. Och så ville han att jag skulle beskriva mina känslor och pratar om min ångest, att vara i nuet liksom. Bah! Det var förmodligen inte det mest produktiva terapisamtalet. Jag var dock ärlig och sa åt honom att han är klumpig och att han måste vara lite mer försiktig med hur han uttrycker sig. Jag orkar inte att jag går därifrån och mår sämre än innan och får en massa katastroftankar om att de kommer att slänga ut mig från terapin. Jag har nog förvirrat honom. Jag har fått en vetenskaplig avhandling om mindfulness som jag skall läsa. Det tycker jag är bra, K verkar i alla fall börja lära känna mig. Mig kan man inte övertyga så lätt, ge mig vetenskapliga fakta istället för flum. Känslorna just nu: självhat, skam och ångest.

Jag har försökt förklara för K varför jag är en dålig människa. Inte lätt att förklara när det är mer en känsla än en sanning man kan resonera runt. Jag kom bara på att allt det hemska som har hänt mig i mitt liv måste på något sätt beror på mig, att jag förtjänar det. Det är för mycket för att kalla det för slump. Dessutom har jag känslan att jag endast är ett problem, att jag drar ner alla som har med mig att göra. Och så kommer jag aldrig bli något, aldrig beröra någon, aldrig bli en del av samhället. Jag har inte kraften. Jag kommer för alltid förbli en parasit, en parasit som lever på min pojkväns pengar och kärlek. Ergo: jag är en dålig människa. Men detta resonemang håller kanske inte.

Nu ser jag fram emot fyra dagar hemma. Jag behöver inte lämna lägenheten. I alla fall något.