Miss Zombilicious - annorlunda

Jag har på måfå letat efter åsikter om DBT igår. Googlade "I hate DBT". Det som förvånade mig var att alla som inte kan eller kunde ta till sig DBT:n var bildade människor. Alltså det var folk med PHD och Master-examen. Folk som inte kunde övertygas med belöningssystemet. Det var intressant att läsa om terapeutens roll, det är nämligen nästan som Skinner gjorde i sina beteendeexperiment. Att man får den kalla handen om man inte har varit duktig, att man blir belönad med empati och validering när man har gjort något rätt.

Dessutom är jag glad att jag inte är den enda som ser problemet med DBT:n: man hjälper inte med problemen i sig, man hjälper med hanteringen av problemen istället. Men genom att ändra beteendemönstren förminskar det kritiska tänkandet och förmågan till att ha åsikter. Det kreativa och det filosofiska dödas. Man ska egentligen bli som en roboter som inte använder sig av de egna individuella känslorna eller erfarenheter. Man ska alltid bete sig på samma sätt: ha ångest = stå ut och använd dig av dina färdigheter; din bästa vän dör = stå ut och använd dig av dina färdigheter; du blir våldtagen = stå ut och använd dig av dina färdigheter.

Man blir en känslokall roboter utan personlighet, allt det individuella tas bort. Väldigt 1984-aktig?!? Jag har hört att andra i början också tyckte att det hela tedde sig som en sekt. Marsha Linehans bok är bibeln, självtänkandet avfärdas och allting kan kontrolleras med att vara medveten närvarande. Det värsta är att det inte finns någon självkritik, Linehan är gurun och skall inte ifrågasättas. Mmmm. Det kändes i alla fall bra att jag inte är den enda som inser att DBT är rätt skumt Visst, man kommer inte skära sig mer, men till vilket pris? Jag ska dock fortsätta med terapin ( vore dumt om jag bara hoppade av) eftersom i allt det negativa finns kanske något användbart. Så länge jag är medveten om att det handlar om ett slags kontroll av ens personlighet och indivdiualitet kommer jag nog klara mig.

Ett till problem är nog att man måste ha hittat rätt terapeut som vet vad han/hon/hen gör. Enligt DBT-bibeln måste det alltid gå att nå sin terapeut när man är i kris. Mjoa, jag kan nå min terapeut 3 dagar om veckan från 9 till 16. Så kanske jag har inte ens förutsättningarna kring mig för att lyckas?!? Jag menar, ska de nu följa biblen då ska de göra det på alla sätt.

Förresten, alla studier kring DBT och mindfulness är metastudier, de bygger alltså inte på eget material utan endast på redan gjorda studier. Och dessa studier är  gamla och inte särskilt objektiva. Det finns ingen stor studie som befattar sig med långtidseffekterna av just DBT och mindfulness som terapiformer. Och vad har alla dessa små studier gemensamt? Jepp, det finns en förbättring av måendet hos 1/3 av patienterna, hela 1/3 får ingen förbättring alls och 1/3 mår bättre ett tag men återvänder till mörkret efter terapin. Så för 2/3 går det åt helvete! Och man har inte gjort någon långstidsundersökning av vad som händer med de sista 1/3. Det längsta tidsrummet som har undersökts är 3 år efter terapin och redan där märktes det en förminskning av de positiva effekterna av DBT:n. Just saying. För mig verkar det inte särskilt lovande. (och om någon vill kan ni också få länkar eller namnen av några av de studierna jag har nämnt ..). Men hopp och hej, jag ska fortsätta, kanske jag blir ett undantag. Vi får hoppas.