Miss Zombilicious - annorlunda

Det var ingen bra dag idag. Jag vaknade kvart i sju (WTF?!?) och tittade på TV i två timmar. Jag var så snuvig och var helt övertygad om att jag hade allergi. Så jag tog en Cetrizin och en Atarax. Jag grät eftersom jag var helt övertygad om att det är katten jag är allergisk mot och att jag måste ge bort henne. Jag bröt helt ihop och kände mig så skyldig, jag vill ju vara en bra kattmamma. Jag gick och la mig runt nio igen och sov till klockan 13. Jag började böla på en gång igen när jag såg Batzy. Jag dissocierade bort någon timme. Jag försökte göra avslappningsövningar. Jag skypade med min mor och bråkade med henne. Hon har ännu en gång bokat ett flyg till Sverige utan att ens fråga mig om jag vill att hon kommer. Jag vill självklart inte att hon kommer på besök. Pojkvännen kom hem och vi bråkade också. Jag tillbringade några timmar i sängen, grät, var snuvig och var väldigt självmordsbenägen. Jag drack té och åt godis (frukost klockan 17 på eftermiddagen ?!?). Skypade med min mamma igen och bad om ursäkt (fastän (nu kommer det!) hon inte hade validerat mina rättigheter och önskningar. Ha, DBT har lärt mig något!). Jag åt mat och hamnade på soffan framför TV:n och skrev ett kort brev.

Helt värdelös dag. Jag vet fortfarande inte om det är allergi eller bara en förkylning jag har. Jag måste nog vänta några dagar och se. Jag är ju egentligen allergisk mot all djurpäls så det vore inte överraskande om jag nu hade utvecklat en allergi mot min katt. Eller så är det bara den nya kattsanden som är väldigt dammig, min pojkvän får asthma av den, kanske jag får allergisk snuva istället. Jag ska i alla fall aldrig ge bort min söta katt. Då lider jag hellre av allergi i 20 år! Jag hoppas verkligen att det är en förkylning istället! Imorgon har jag individualterapi och jag ska tvinga mig gå dit. Det spelar ingen roll om jag fortfarande är hemskt snuvig med en rinnande näsa och ständiga nysningar. Det känns fel att både skippa färdighetsträningen och individualterapin. Dumma pliktkänsla!

Igår kväll såg filmen "Dead Man Walking". Jag grät floder. Det var en väldigt rörande film och man kände dödsångesten, ångesten när man förstår att döden är oundviklig. Att veta när och hur man ska dö gör det hela ännu värre. Bra film. Men så gillar jag Sean Penn också.

Jag ska försöka läsa lite nu. Slappna av. Ta en Imovane och sova bort allt det dåliga. Hemsk dag.