Casse-toi, pauvre con !
Jag visste att jag skulle falla igen, ner i det svarta hålet. Jag är lite irriterad över att småsaker kan ha en sådan stor effekt på mig. Jag kom inte in på distanskursen. Jag hade ju egentligen inga höga förväntingar. Jag har hamnat på en reservplats och det betyder att jag kan glömma att komma in. Det påverkar hela min vår eftersom jag inte kommer ha något meningsfullt att fylla min tid med. Dessutom kommer jag inte ha några pengar. Nu är jag i ett år utan inkomst och det kommer nu bli 8 månader till. Jag känner mig skyldig eftersom pojkvännen betalar allt och vi måste leva på jättelite pengar. Jag avskyr att vara fattig samtidigt som det kanske ge en erfarenheter som är viktiga för att förstå samhällets regler. Kanske. Jag har inte råd med utgång, iphone, nya kläder, ja, inte ens med ett busskort. Roligt det där med pengar. Dessutom kommer jag nog höra från CSN snart, det blir dags att betala av mitt lån. Haha, kanske jag får betala i naturalier, vara lite snäll mot en tjänsteman. Näh, jag ska kontakta dem snart så det blir inget strul. Jag har ingen inkomst. Ergo: jag kan inte betala av något lån.
Så allt det där drar ner mig ordentligt. Att inte ha något meningsfullt att göra kommer ta kål på mig. Jag behöver någonting som distraherar mig från ångesten. Mjoa. Jag ska beskriva min ångest för K, kroppslig, tankarna och känslorna. Jag misstänker att han kör KBT-grejen med mig. Jag har ju redan gjort det i internetterapin. Men men.
Just nu är jag ledsen och skamfylld. Och ångesten är konstant närvarande. Den där inre oron gör mig galen. Om det vore rastlöshet så kunde jag ju göra något åt det. Men en inre oro som paralyserar en motiverar inte särskilt mycket till att göra något alls. Det mesta av min energi går åt att inte få psykbryt. Jag dissocierade redan igår och höll på att bli galen. Bara jag inte blir inlagd. Jag läste igår om ECT och att man kan bli tvingat till det om man är tvångsinlagd. Det finns inget mer som skrämmer mig än någon som vill elektrochockar min hjärna. Ush. Katastroftankar deluxe.
Jag har skrivit en dikt igår och har påbörjat två noveller. Kanske det är något meningsfullt. Att skriva. Problemet är att jag aldrig blir nöjd och det slutar med självhat och självförbråelser. Jag är bra på att vända något positivt till något negativt. Det är min superkraft. Vilken hemsk superhjälte jag skulle vara. Typiskt, inte ens som påhittad superhjälte duger jag.
Försvinn jävla ångest!
Så allt det där drar ner mig ordentligt. Att inte ha något meningsfullt att göra kommer ta kål på mig. Jag behöver någonting som distraherar mig från ångesten. Mjoa. Jag ska beskriva min ångest för K, kroppslig, tankarna och känslorna. Jag misstänker att han kör KBT-grejen med mig. Jag har ju redan gjort det i internetterapin. Men men.
Just nu är jag ledsen och skamfylld. Och ångesten är konstant närvarande. Den där inre oron gör mig galen. Om det vore rastlöshet så kunde jag ju göra något åt det. Men en inre oro som paralyserar en motiverar inte särskilt mycket till att göra något alls. Det mesta av min energi går åt att inte få psykbryt. Jag dissocierade redan igår och höll på att bli galen. Bara jag inte blir inlagd. Jag läste igår om ECT och att man kan bli tvingat till det om man är tvångsinlagd. Det finns inget mer som skrämmer mig än någon som vill elektrochockar min hjärna. Ush. Katastroftankar deluxe.
Jag har skrivit en dikt igår och har påbörjat två noveller. Kanske det är något meningsfullt. Att skriva. Problemet är att jag aldrig blir nöjd och det slutar med självhat och självförbråelser. Jag är bra på att vända något positivt till något negativt. Det är min superkraft. Vilken hemsk superhjälte jag skulle vara. Typiskt, inte ens som påhittad superhjälte duger jag.
Försvinn jävla ångest!
Kommentarer
Trackback
