Miss Zombilicious - annorlunda

Det är alltid samma visa. Det går uppåt ett tag, till en nivå där jag nästan tror att jag kan leva med det här. Och sedan kommer något litet som stör mig, något som läggs i min väg. All styrka och energi försvinner och jag vill bara ge upp. Jag befinner mig i ett sådant läge just nu. Jag har blivit verkligen cynisk och är nästan inte mottaglig för hjälp eftersom jag är övertygad om att inget kommer kunna hjälpa mig. Jag är ett hopplöst fall. Men samtidigt vill jag inte vara ett hopplöst fall utan någon som det lönar sig att hjälpa. Förvirring.

De senaste dagarna har följt alltid samma mönster. Jag står ut under förmiddagarna, jag klarar av att göra lite saker. Men gentemot kvällen orkar jag bara inte längre med ångesten. Den tar över och blir till panikångest. Jag gömmer mig, jag gråter, jag skriker tysta skrik, jag letar efter lösningar för att få det sluta och aldrig behöva känna så här igen.

Igår var det ännu sämre. Jag hade tid med min terapeut och ångesten började redan tidigt på morgonen. Jag ville inte gå upp, jag ville ge upp. Men jag tvingade mig ut eftersom jag vill visa att jag vill göra terapin så de aldrig ifrågasätter mig igen. Men på tunnelbanan fick jag en panikattack (nu vet jag i alla fall att man kan ha ångest och en panikattack samtidigt, alltid något). Jag började gråta, jag kunde inte hålla tårarna tillbaka. Jag kände mig så värdelös och skämdes. Det hjälpte inte att en gammal gubbe som satt bredvid mig inte slutade stirra på mig. Hos terapeuten skakade jag hela tiden, jag kunde inte få det sluta. Mer skam. Han ville göra medveten närvaro med mig men jag ville inte, jag visste att det skulle bara förstärka den negativa känslan i det momentet. Jag kan ju inte slappna av med andra och att bli filmad samtidigt skulle ha gjort det hela ännu svårare för mig. Vi pratade om ångest och acceptans. Jag tror att jag var väldigt envis, tanken att acceptera ångesten skrämmer mig. Jag vill inte ha ångest som en del av mitt liv för alltid, jag vill bara inte acceptera det. Jag vill att det försvinner och att acceptera det istället känns som att helt ge upp. Jag kände mig nästan som en uppnosig tonåring. Alla metaforer och jämförelser han kom med kunde jag ifrågasätta eller svarade med: "då vill jag inte leva längre". Smart, eller hur? Jag förstår alltid vad han menar men jag håller bara inte med. Nu har jag som hemuppgift att försöka acceptera ångesten, alltså vid ett tillfälle. Varför kan jag alltid förstå allt och kan även förklara det för andra och visa att jag har förstått, men jag kan inte internalisera kunskapen? Någonting är hemskt fel med mig. Eller så är jag bara rädd och har en massa murar kring mig.

Det är också något som kretsar i mina tankar just nu. Att jag är inte värdig hjälpen, att jag kanske tar upp plats för någon annan som kan det här bättre, som är glad och tackar ja till allt och inte ifrågasätter allt? Det är samma känsla med min pojkvän och andra som står mig nära. Vore det inte bättre om jag försvann och ersattes av en bättre människa, alltså en människa som är mer värdig deras kärlek? Man kan kalla det för min mörka värld där jag är den onda, dåliga magikern som måste tillintegöras och ersättas av en vacker god häxa. Konstigt jämförelse kanske, men det är sant.