Miss Zombilicious - annorlunda

Jag är rätt irriterad på att min sömn har blivit ett problem igen. Det gick faktiskt bra under någon vecka då jag kunde somna, vaknade inte ett flertal gånger utan sov mina 8/9 timmar. Men nu är den helt förstörd igen. Det skapar ännu mer ångest eftersom trötthet är en stor sårbarhet för mig. Så det är ingen överraskning att ångesten slog till strax efter jag hade gått upp. Men jag ska försöka göra något av den här dagen. Jag har en lista av saker som jag vill få gjort och jag ska sätta igång snart.

Jag har faktiskt redan diskat och städat lite och om en stund ska jag träna. Sist jag tränade fick jag gråtattacker men jag fortsatt ändå. Så jag kommer nog klara av det idag också. Jag förstår dock inte hur folk kan använda sig av träning som en färdighet. Jag hatar att träna, jag mår hemsk när jag tränar och jag är bara glad när det är över. Jag får inte någon positiv känslan av det alls, ingen adrenalin-kick, ingenting. Jag äcklas bara av mig själv eftersom jag har svettat. Träning fungerar som en bra självbestraffnings-strategi för mig. Jag säger alltid åt mig själv att jag förtjänar må så här dåligt, jag har ju orsakat att jag har blivit så fet och det är bara rätt att jag måste lida för det. Jag är en konstig människa. Nu vet ni.

Igår kväll tittade jag på filmen "Wir Kinder vom Bahnhof Zoo". Jag hade läst boken (något slags självbiografi) någon gång under min ungdom och det var ju nu på tiden att se filmen också. Jag har haft vänner som var H-missbrukare, jag hittade en av dem till och med död på tågstationstoaletten i Kiel. Jag var 13 år gammal då. Han var lite över 20. Så på något sätt känner jag miljön och blev inte allt för chockad över filmen. Det som skrämmer mig är att det kunde ha varit mig. Jag har aldrig tagit H (bra att jag är rädd för sprutor och nålar) men i min unga ålder hade nog någon kunnat övertyga mig att ta det. Men att ha sett min vän med en spruta i armen, helt vit ansikte och blåa läppar, den bilden har etsat sig i mitt minne. Aldrig skulle jag ens överväga ta H. Hur som helst, filmen. Den visade nog att musik och drogscenen är inte så glamorös som många föreställer sig det. Det kan gå snabbt neråt och så hamnar man i ett beroende där man gör allt för att skaffa pengar till en ny sil. Jag blev glad av att se David Bowie i filmen (verkligen en av de artister jag ångrar att jag aldrig sett live) och att mycket av hans musik spelades. Filmen slutade ju lite med en happy end, ett uppvakande av Christiane. Men så var det ju inte i verkligheten. Hon har varit på ett flertal behandlingshem, på psyket, hamnade till och med i scientologys händer. Hon blev clean ett tag men rökte fortfarande hasch. Och endast 3 år sedan hade hon ett återfall, psykbryt och hennes son togs ifrån henne från myndigheterna. Nu lever hon någonstan i drogscenen i Berlin. Det är precis det: H är nog den allra svåraste drogen att komma ifrån eftersom den skapar ett sådant fysiskt beroende. Det mest skrämmande i filmen (och i boken) är ju åldern på de barn som tar dessa hårda droger och prostituerar sig. De var 13, 14, 15 år gamla. Jag vill påpeka att det fortfarande finns en stor gatuprostitution i Tyskland på grund av missbruksproblem. Det finns gator där kvinnorna/tjejerna och männen/pojkarna står i rad och väntar på en bil som stannar framför dem. Problemet är inte ur världen även om man är medveten om det. Det har ju gått 30 år sedan boken och filmen kom ut. Dock måste jag säga att H-missbruket är inte lika stor i Tyskland längre, eller i alla fall ser man inte folk sprutar heroin på öppen gata längre. Kanske de har bara hittat en bättre och hemligare plats.