Miss Zombilicious - annorlunda

Igår hade jag en oerhört bra dag. Det kändes skönt att endast ha lite ångest och att kunna skratta också. Jag var fast övertygad om att det skulle fortsätta på ett likadant vis idag, bara jag stod emot och ignorerade ångesten. Det fungerade inte. Ingen överraskning egentligen men ibland är jag envis.

Jag har förresten klarat av att träna fem gånger förra vecka. Kanske jag är snart tillbaka där jag har varit när jag fortfarande hade lite kontroll över mitt liv. Vem vet. Jag har tränat idag också. Och städat som en galning, dammsugit hela lägenheten i över en timme. Jag kände mig nästan duktig. Men sedan förstod jag ju hur patetiskt det hela är. Att städa och att träna? Om jag hade pluggat i åtta timmar, om jag hade skrivit hela dagen, om jag hade gjort något meningsfullt. Jag har än en gång fattat att mitt liv är patetiskt. Att jag är patetisk. Så nu sitter jag här med ångest och är övertygad om att det aldrig bli bättre. Att jag aldrig kommer utnyttja det potentialet som jag drygt ett år sedan trodde jag hade. Patetiskt.

Jag har dessutom försökt förstå meningen med radikal acceptans. För mig personligen är det som att ge upp och att acceptera att det dåliga måendet är en del av mig. Det heter "att sluta kämpa emot". Men om jag slutar så kommer det ju bli ännu värre. Jag förstår poängen i olika situationer men inte när det gäller ångest eller smärta. Men ändå ska jag försöka mig på det, måste jag ju. Men jag är inte övertygad. Jag reflekterar dock över varför jag inte är övertygad. Första steget kanske. Jag vill ju må bättre, men måste jag först må sämre för det?

Min katt driver mig till vansinne just nu! Hon slutar inte skrika och kräva uppmärksamhet. Men jag har ju lekt med henne. Kelat med henne. Gett henne mat. Vad mer vill hon? Baaaah, ibland är hon värre än ett litet barn.